En liten vacker vit rastplats på en lång resa

I går Författarlandslaget, i dag Arsenal.

Som mitt barns studentexamen – ungefär så känns det inför kvällens herrfotbollsmatch mellan Östersunds FK – Arsenal. 

Jag vet att det slutar bra, hur det än slutar. Det är inte heller betygen som är det viktigaste utan att vi (hen och jag) tillsammans tagit oss hit från nästan noll, från begynnelsen. Jag vet också att dessa 90 minuter inte utgör något slut utan en ny början – i morgon eller efter returmötet på ”Ashburton Grove” startar en ny och annan resa som kan ta ÖFK vart som helst. Det blir bra ändå! Det är inte betygen, poängen eller målen, varken de reella eller abstrakta, som är det avgörande utan vägen, livet. Hur man väljer att leva, hur man vill lära och utvecklas och att den rörelsen inte ska tappa alltför mycket i tempo och fart. Formsvackor och dåliga säsonger är OK så länge man inte tappar fokus, tappar den målsättningen att fotboll och idrott i allmänhet bara är en del av ens bildning, glädje och högst eventuella besvikelse. Det gör aldrig snart 32-åriga Östersunds FK , inte ens mot Arsenal, bildat 1886 av arbetare på den kungliga kanonfabriken i sydöstra London.

Jag skrev mitt första (och i huvudsak extremt positiva) blogginlägg om Östersund våren 2013, då de precis debuterat i Superettan och spelade ut Gais totalt efter nya, spännande noter. I september mötte Författarlandslaget ÖFK i både en workshop och match och middag på Jämtkraft Arena. Jag höll flera, spontana, anföranden både på workshopen och på middagen och vi vann matchen mot Graham Potter och de andra tränarna och före detta spelarna med 3-2! Lite tur, mycket kämpande och några hyfsade räddningar men jag är fortfarande irriterad över att jag släppte in en straff som jag läste. Den vintern hjälpte jag som redaktör för antologin ”Min väg till ÖFK” (Modernista) alla spelare och ledare att skriva sin berättelse. Satte punkten med ett långt förord om vikten av att uttrycka sig på olika sätt och är väldigt stolt över både samarbetet, boken och att ha varit en liten, liten mikroskopisk pusselbit på vägen till kvällens sextondelsfinal i Euroleague mot Arsenal, numera omlokaliserade till norra London. Östersund däremot ligger där det ligger, vid Storsjön, ganska exakt nånstans mellan Ope och Idrottsföreningen Kamraterna.   

Resultat? Taktiska spekulationer och andra förutsättningar? Det får jag skriva en annan text om!