Dopingens Fiende nr 1” – fake eller verklighet? 2.0

Skärmdump från TV 5.

En fb-vän reagerade på att TV5 klippte in en virtuell Arne Ljungqvist i OS-studion. Den nu drygt 80-årige svenske läkaren som blivit känd för sin livslånga kamp mot doping satt i Sverige och inte i Sydkorea. Jag kommenterade detta med att ”det vi ser inte alltid är det vi tror vi ser” apropå att ”Lammets” roll och kamp är ifrågasatt av många. Inte så mycket i Sverige som i våra nordiska grannländer där man tyckt att han borde städa hemma innan han anklagat andra. Han var också vice ordförande i WADA under de år då den jättelika organisationen var som allra mest ineffektiv.

Hans brorson Henrik skrev ett långt indignerat svar på fb så jag tvingades utveckla det här med verklighet och ”fake” utifrån ett svenskt och etiskt perspektiv. Det finns en del svenska, inte många, vittnesmål som inte är speciellt smickrande, bl a i böcker av Linda Haglund och Ricky Bruch där de hävdar att han agerade svekfullt och med dubbelmoral. Det finns i Sv. Friidrotts jubileumsbok en beskrivning, av utomstående forskare, hur oerhört utbrett och omfattande missbruket var under tiden som ”Lammet ”var ordförande i förbundet 1973-81 (dessförinnan var han vice ordf). Han fungerade också, direkt eller indirekt som landslagets läkare under den här tiden. Så då är frågan – hur kan man som läkare, rent etiskt, indirekt administrera ett sånt här utspritt missbruk som ledde till många tidiga dödsfall. Vad hade hänt om de som ledde svensk friidrott på den här tiden istället för att glädjas åt medaljerna och rekorden hade sett människorna och försökt stoppa missbruket?

Jag anklagar absolut inte ”Lammet” för de tragiska konsekvenser som missbruket medförde men tycker att diskussionen är principiellt intressant och att den i viss mån påverkar bilden av ”Dopningens fiende nr 1”.  Om han agerat utifrån den etik han som läkare svurit att upprätthålla, ifall han hoppat av och avslöjat missbruket – hade det förändrat något? Hade det sparat liv och tragiska konsekvenser?

PS Inte oväntat blev jag anklagad för att sprida skit och oseriösa påståenden, från ”hästens mun”. Dessutom med tilläggen diskussionsdödare och offtopic så att fb-släktingen slapp ta ställning. Svarade så här:

”Ifall man är ordförande i ett förbund är man ytterst ansvarig, det borde vi kunna enas om. Om man då dessutom är läkare och är fullkomligt medveten om och har alla kunskap om att i princip alla i landslaget dopar sig så tycker jag att man kan diskutera denne persons etiska överväganden. Jag tror säkert att Arne Ljungqvist när han engagerade sig som vice ordförande i slutet av 60-talet ville stoppa dopingmissbruket men det eskalerade bara. Arne blev sedan ordförande medan missbruket bredde ut sig allt mer. Som framgångssträvande friidrottsordförande kan jag kanske förstå hans beslut att både blunda och indirekt administrera missbruket, hans beslut att sitta kvar ända tills 1982 men som läkare…? Vad gäller ”hästens mun”… Förbundets egen jubileumsbok är knappast ”hästens mun” men jag utgår ifrån att du varken vet eller vill veta något om doping i svensk friidrott under din farbrors tid som ordförande. Vilket delvis är förståligt, och som jag beklagar, för det skulle ju påverka bilden av vad du Henrik vill se och tro att du ser, även i TV5.”