Vem fryser mest?

Den börjar bli lite tveksam, den där vintern. I alla fall i Malmö där det ett regnliknande snöfall pågått i närmare 24 timmar nu. Det blir mest sörja även om en del lade sig i natt. I mer nordliga delar av Sverige är det kallare så vi kör en text om idrott, fotboll, målvakter och kyla  med frågan: vem fryser mest?

Iskall är ett ologiskt idrottsbegrepp. Det finns dessutom både plus- och minusvarianter. Mest iskalla var nog de på femmilen i finska Lahtis i slutet av 20-talet. På den tiden fanns inte tanken att som dagens svenska längdskidåkare i OS bryta lopp. Man bet ihop och stakade vidare i den 45-gradiga kylan, på ovallade skidor. Hela startfältet överlevde inte och fram till sommaren hade de flesta, i bästa fall, fått amputera ett par tår eller nåt finger.

De flesta av oss har inte amputerat köldskadade tår och fingrar men säkert ändå fryst på läktare och längs vindpinade träningsplaner. Fast det är nog värre att vara relativ publik, d v s ledare. När man tvingas stå nästan stilla eller sitta och frysa jämfört med lyxen att få jogga omkring och hålla sig varm på planen. Utespelare, denna ständigt curlade majoritet, utmärkte sig nyligen i en cupmatch på Behrn Arena. Den ende utan handskar var Darjan Bojanic och den ende utan både handskar och långärmat var domare Kaspar Sjöberg från Malmö.

Mest minus är kylan för målvakter. Vi kan inte jogga omkring och mysa, eller kramas. Vi kan inte ha tjocka värmande handskar och som om det inte vore nog: konstgräsplaner blir inte mjukare i minusgrader. För att nu inte nämna alla gamla asfalthårda grusplaner.

Min första klubb, i Helsingborg, hade precis åkt ut tredje högsta serien (nuvarande div 1) och ledningen beslöt satsa på snar comeback. Förutom oerhört generös träningsersättning åkte vi på läger till Næstved. Denna plötsliga hybris avspeglades även i valet av motståndare: sjuan i alldanskan och deras B-lag.

För en 15-åring var den här försäsongen fantastisk. Inte bara att jag testades i A-laget utan hela idén med fotboll och pengar och resor längre än Landskrona var overklig.

På lägrets näst sista dag var det matcher. Jag fick stå i B-laget medan A-laget fick stryk med fem. Det hade varit en vinter med mycket snö. Sedan några dagar hade kylan ersatts av regn och vind. Under vattenytan dolde sig en grusplan. Djupast var det i straffområdena. Målvaktskläderna inskränkte sig till tröja i annan färg. Målvaktshandskar var tunna, nabbade som borttennisrack och alltid flera nummer alltför små.

Jag bar tre, fyra egna bomullströjor under men de var genomblöta redan före halvlek. Då låg vi under med två. I andra halvlek ökade vinden och de få skrämda plusgraderna började göra sig påminda. Danskarna skruvade upp tempot, vår mittback var ovanligt bakfull men BK Drotts största problem var mina glasögon. Jag brukade torka av dem på tröjan under men nu var allt dyblött, inklusive de handdukar jag fått. Så valet stod mellan nedskitade eller igenimmade glasögon. Samtidigt som de tunga, blöta, iskalla kläderna skavde mot kroppen. Att byta var otänkbart. Det slutade 0-10, de tre, fyra sista målen såg jag knappt. Efter slutsignalen leddes jag in i en skållvarm dusch där jag långsamt kunde ta av mig kläder och skor. Efter en kvart där kunde jag utan hjälp ta mig in i bastun och tillbringade sedan en timme där med 120 grader – de mer erfarna, äldre, fetare bastubadarna kastade hela tiden . Det sved lika mycket som på planen men jag lämnade i alla fall bastun levande, med alla tår och fingrar intakta.