Kain och Abel, Coppi – Bartali, Borg mot McEnroe och Tonya Harding vs Nancy Kerrigan

”När jag var barn var det min mamma som ständigt misshandlade mig. När jag var gift var det min man och nu är det ni i massmedia som förstör mitt liv”.

Tonya Harding stirrar rakt in i kameran när hon säger det. Hon som var ”a White Trash Queen” blev bäst i världen och älskad under en ”liten kort tid”. Men som en konståkningsdomare viskar till henne genom springan i sidorutan på den gråa Volvo Kombi han sitter i när hon i desperation söker upp honom i parkeringshuset efter att ännu en gång blivit bortdömd: ”vi vill inte ha dig i vår sport, vi vill ha bra föredömen, fina familjeförhållanden”.

Filmen I Tonya som har svensk premiär i dag är inte enbart något så unikt som en självkritisk biopic. Det är även en film om klass, om misshandel, om svek och om ett av de mest uppmärksammade sportsögonblicken i historien. Det är framförallt en jävlig bra film och en skoningslös kritik mot det amerikanska samhället.

För på ett plan är det naturligtvis berättelsen om när två kvinnliga idrottare för första och kanske sista gången snodde alla löpsedlar. Den om den fina flickan Nancy Kerrigan som ler och åker till Listz mot den svärande red neck-tjejen vars mamma försöker förstöra hennes karriär av rent hat och vars man systematiskt misshandlar henne medan hon åker till ZZ Top (filmen är för övrigt full av grym 80-talsmusik).

Det bästa hon vet är att knulla eller sladda runt, runt i lervällingar med en gammal fyrhjulsdriven pick-up men det är konståkningen i skära spetsar och rosetter som är hennes liv. Och därför är också domen som avslutar hennes karriär så ofattbart hårt – den är det amerikanska samhällets dom över en självständig, kraftfull kvinnas vägran att inordna sig i den roll Amerika kräver av alla som inte är vita, framgångsrika män.

Rivaliteten mellan Tonya Harding och Nancy Kerrigan som en av idrottshistoriens största tvekamper är också ett exempel på detta. En skoningslös tvekamp slutar i tårar, dåligt snörade skridskor och en silvermedaljör som enligt den åttondeplacerade på prispallen ”ser ut som om hon just trampat i bajs”. Tonya vs Nancy var som Kain och Abel, cyklingens Coppi-Bartali eller Borg mot McEnroe – ögonblick då även världens alla ointresserade av sport fick behov av att sympatisera med någon av de totalt olika karaktärerna i idrottskläder. Den är värd en film som denna, en simpel men vansinnigt bra berättad historia.

Den fick en Oscar för bästa kvinnliga biroll (förmodligen för att Allison Janney har ett så bra bitchigt manus) men var inte ens nominerad till bästa foto – en utmärkelse den (eller ”The Florida Project”) nog borde vunnit för fotot här pendlar hela tiden mellan dokumentär standard och självständig fantasi. Hälften av I Tonya består av intervjuer med en person i halvfigur och fast kamera. Eller en dokumentär, lätt skakande väldigt närvarande handkamera. Ändå är här fler grymt spännande subjektiva bildval  – ibland glider kameran omkring som om den omedvetet var en konståkare. Det finns en trend i ganska oberoende amerikansk film i dag där kameran släpps fri och får berätta på egna villkor, inte bara är en tyst medlöpare till manus som skapar vackra stilleben och imponerande åkningar.

Missa inte eftertexterna och de verkliga personernas korta resumé. Eller den korta raden i slutet där det står:

”Tonya Harding would like to add that she is a good mum”

https://www.youtube.com/watch?v=JLZthGjSnfM