”Man undrar vart vi är på väg” – varför svenska damfotbollslandslaget får just den media de är värda!  

”Don’t shoot me, I’m only the piano player”. När ”cowboyarna” inte gillade musiken sköt de pianisten. När nyheterna var dåliga dödades budbäraren. Man tänker att svenska damlandslaget i fotboll skulle ha kommit längre i sin relation till media och nyheter än den som rådde på medeltiden men uppenbarligen är man kvar i lätt ålderstigna förklaringsmodeller.

Nilla Fischer står för citatet i rubriken som inte direkt gäller media utan platsen för VM-kvalmötet mot Ungern i Szombarthely – en mellanstor stad utan flygplats vars otillgänglighet av Sportbladets utsända Frida Fagerlund ägnas stor plats i matchreferatet.  Det är en förklaring – att de ansvariga gubbarna (drygt 95 procent av alla världens 10 000-tals fotbollsbyråkrater är äldre män) försöker gömma matcher på platser dit det är svårt att resa och där läktarna garanterat gapar tomma.

Förbundskapten Peter Gerhardsson säger sig inte alls förstå varför matchen inte lockade media (TV4 sände men med kommentator kvar i Sverige). Jag tänkte jag kunde hjälpa Peter på traven – så himla konstigt borde det inte vara att fatta för en gammal Häckentränare som tillbringat sju, åtta år i det göteborgska mediemörkret.

Den nära nog ”överskuggande” faktor är den pinsamt dåliga konkurrensen. Sverige är rankade nia, Ungern är rankade på 45:e plats, en efter Myamar (f d Burma). Så ett lag sämre än Myamar – är det mötet så spännande att se, höra eller läsa om? Enligt Sportbladet var Sverige så överlägset att 0-0 efter 17 minuter var ”hånfullt”. Sedan gjorde Sverige två snabba och spelade av matchen. Det blev 4-1 på bortaplan, Sportbladet kallar det förödmjukande och borde varit det dubbla – vem njuter av eller tycker det är spännande att se ett lag med vuxna förnedra ett annat med vuxna?  I själva verket närmar vi oss (vad gäller damlandslaget VM-kvalmatcher) Ulf Lundells filosofiska teori om att även inställda spelningar är en slags spelningar.

De flesta är överens om att det är spänningen som utgör idrottens stora dragningskraft. Vi vet inte vem som vinner, eller på vilken tid eller vem som tar medalj. VM-kvalmötet Ungern-Sverige är i det perspektiv en fullkomligt död (och närmast inställd) idrottshändelse.

Det blir naturligtvis inte bättre av att FIFA struntar i matcherna och inte ens kan redovisa annat än slutresultat på sin väldiga hemsida. I det sammanhanget ska också påpekas att Fotbollförbundets ansvariga gör noll för att driva frågan i UEFA och FIFA. Alla gubbarna (och de karriärskåta kvinnorna) tiger som muren när det gäller att sluta mobba och förtrycka kvinnlig fotboll. En del har säkert en annan och bättre inställning privat men ska du göra karriär som fotbollsbyråkrat ska du definitivt inte ta parti för damfotboll. Det är regel nummer 1.

Mitt råd är att Sveriges landslag strejkar. Det ger mediebevakning och drar samtidigt fram de förödmjukande olikheterna i medieljuset. Men. När Danmark strejkade för att de skulle få lite större ersättning vid landslagssamlingar än det som Samhall betalar (4 eller 8 :- i timmen) var Nilla Fischer den första att fördöma sina danska systrars desperata drag. I stället för att se det större och långsiktiga perspektivet och stötta danskorna så dissade Nilla dem grovt. Så Nilla Fischer och damfotbollslandslaget borde sluta gnälla på media och istället fokusera på de verkliga fienderna till damfotbollens sjukt orättvisa vägval (och mediala singelolycka): dels fotbollsbyråkraterna, dels dem själva.