Zlatan stolpstödjaren

Första säsongen i allsvenskan. IFK Norrköping på Stadion och en himla massa hörnor mot MFF. Varje gång slog de bollen framför Zlatan för den spelare han skulle markera drog lite i tröjan, puttade, knuffade i rätt ögonblick eller bara tog plats och så fick han en ostörd ansats och kunde nicka. Det hela upprepades sex, sju gånger och först efter att IFK gjort mål degraderades den unge Zlatan till förste stolpstödjare. En uppgift han för övrigt skötte utmärkt eftersom det dels var relativt lättmarkerat, dels att ingen störde hans eventuella nickar.

Tänker på det när jag ser Hammarbys bäste huvudspelare Björn Paulsen få fritt och helt ostört anlopp tre gånger i rad på hörnor, i början av andra. Tredje gången blir det mål. Det är inget mått på Paulsens effektivitet på fast offensiva situationer. Det är ett betyg på allsvenskans lägstanivå. Jag har aldrig varit utespelare i allsvenskan men jag (en korsbandsoperation) fick i en match order att markera Ralf Edström (tre korsbandsoperation och vet ni inte vem han är så googla på Sverige-Sovjet 1973…) vid fasta. Jag är längre än Ralf, jag var aldrig i närheten av att ens störa honom, fast jag försökte men det på CMore igår var allsvenskan. Alltför många spelare i allsvenskan tycker att det blir alltför intimt och rörigt vid fasta situationer och avstår hellre än att försvara.

Defensivt var IFK Göteborg patetiska, ändå var de bättre än Hammarby och borde vunnit matchen. När Hysén och Engvall kom in lyfte Blåvitts offensiv och hade de bara haft tillräcklig bra medspelare att hantera frilägen och skottchanser hade det blivit hemmavinst. Jag förmodar att alla experter nu skriver upp Hammarby och dissar Blåvitt – inget kunde vara mer felaktigt: ja det skulle väl vara Zlatans markeringsspel år 2001 då.