Världens bästa supporterderby

ur Corriere Della Sera 16/4-18

I går var jag så lycklig över en fantastisk läktarupplevelse, i dag är jag nästan bara ledsen och besviken över samma supportrar. Skillnaden är att jag förstår inte vad man sjunger och ropar, men jag kan hjälpligt tolka text. Dagens Corriere della Sera skriver: ”Rasismen riktad mot Anne Frank återkom”. Det handlar bland annat om att där vi svenskar i Författarlandslaget samlades (vid bron Milvio) sjöng Laziosupportrar antisemitiska sånger, förnekade Förintelsen och hånade den lilla judiska flickan Anne Frank i Amsterdam vars dagbok överlevde den Förintelse där flickan gasades ihjäl. Tyvärr har det alltid varit så här, i Lazio. Att jag hamnade på den ljusblå sidan i går beroende på att min vän som fixade biljetterna, Mats Lerneby, är Laziosupporter. Mats avskyr det här och för honom är det säkert värre än för mig men likväl – det gör ont att tänka på att jag stod där medan människorna omkring mig skrålade antisemitiska slagord.

Rent fotbollsmässigt var detta (det första riktigt ligaviktiga på länge  och dessutom till kvällstid förlagda derby) en medioker tillställning, ett tag i första halvlek riktigt dålig med lågt tempo, många enkla misstag och konstanta bollskiften på mittplan avlösta av meningslösa långbollar. Lazio började bäst tack vare att Roma spelade med så hög backlinje och utan press på bollhållaren. Sedan följde en kvart av fotboll som kunde ha platsat i aprilallsvenskan och varefter Roma tog över mittfältet, satsade offensivt mot ett fegt och osäkert Lazio och borde avgjort. I andra försökte Lazio förändra matchbilden men en onödig utvisning med 10 min kvar förändrade matchbilden. Dzeko hade tre chanser i 91: minuten som borde resulterat: den annars rätt dålige Laziomålvakten Strkosh gjorde två fina parader.

Nej – det var inte fotbollen som gjorde det här till en minnesvärd upplevelse utan supportrarna. Hur det till synes smala perspektivet är Romderbyt förmodligen bäst i världen. För ingenstans sjunger man så mycket och samstämmigt, ingenstans är passionen så glödande ur så många kroppar. I går var det drygt 30 000 välkoreograferade  Lazio-tifosis mot drygt 20 000 romanistas. Och de där cirka 15 000 helsittande, förmodligen ganska tysta vitten längs långsidorna som aldrig reste sig upp.

De flesta derbyn på hyfsat hög fotbollsnivå spelas med nästan bara plats för hemmalagets supportrar. Som i England, där det dessutom är väldigt tyst eller som på Old Firm men där också antalet supportrar är snedfördelat. Det närmaste är väl en cupfinal mellan de två stora men Hampden Park är så liten numera.  Likadant i Buenos Aires, eller i Tyskland och Spanien. Det närmaste jag har kommit gårdagens stämning var faktiskt de tidiga 08-derbyna på gamla Råsunda med 15 000 sjungande på Norra Stå och 15 000 på södra ståplats – framförallt Bajen fyllde den läktaren med sång och bröl. Där fans den där ganska jämnstarka balansen och passionen fast vid den tidpunkten ganska outvecklad. Det här var förstås väldigt mycket mäktigare och vackrare. Och fantastiskt med alla ritualer och traditioner, ja förutom då Lazios fascistiska och rasistiska framtoning och klubbens oförmåga, eller ovilja, att krossa den.

Så vid nästa Romderby står jag på Romas sida och njuter av att vara ganska oberoende och objektiv fotbollssupporter. Utan att skrika, ropa eller sjunga sånt jag inte förstår. Laziosupportrar är i mina ögon och öron allra bäst på cirka 130 meters avstånd.