Återinför reservlagen: besviken på Barças b-stjärnor

Visst gör det ont att se storlagen låta sina bänknötaren förnedras. Det är den tiden på säsongen när stjärnorna vilar och de som tjänar färre miljoner kronor i månaden får chansen. Som de sällan eller aldrig tar. Bland annat för att de är just ”B”. Som i går när Barça mötte Celta Vigo borta och nästan förlorade.

För första gången på 16 år utan en enda spelare från Akademin i startelvan, med bara Ter Stegen, Coutinho och Paulinho från en normal startelva. Messi och Sergi Roberto hoppade in med en halvtimme kvar och medan Messi var blek avgjorde indirekt den andre matchen genom att ta en frilägesutvisning i 80:e vid ledning 2-1. Ter Stegen räddade Barça med några fantastiska parader samtidigt som man själva kunde gjort lika många mål men avslutade svagt.

Ändå var laget på planen till 8-elftedelar spelare som köpt för 100-tals miljoner, tjänar mer än alla av motståndarna och troligtvis gått rakt in i startelvorna i alla andra lag utom Madrid. Hur blev de så här dåliga som lag?

En simpel förklaring är att de inte spelar så många tävlingsmatcher och sällan tillsammans. Det med tävlingsmatcher borde kunna gå att korrigera och de flesta i går har tränat ihop i minst två säsonger nu – alltså känner de varandra, vars stil, rörelser, löpvägar, önskningar e t c. Nej, det är inte lika smidigt som motståndarna men nästan och det borde klart uppvägas av deras överlägsna individuella teknik. Nej vad jag är ute efter är deras bristande mentala kapacitet. Att de inte, när de får chansen, lyfter sig utan istället blir en slags sämre stjärnor med sämre inställning och sämre vilja. Kanske har det ihop med stämpeln att vara bänkspelare eller reserv, eller B-lag även om B-lag numera inte finns. Att detta ”B” är så djupt rotat och stämplat i deras själ att de inte kan ta sig ur den rollen när de får chansen.

Man märker det på olika sätt. Som att Andre Gomes slår bort många passningar, eller att Coutinho bara syntes ifall han hade bollen. Hans oförmåga att vara Messi blev smärtsam tydlig. Messirollen togs istället av Denis Suarez som var duktig tills originalet kom in och Denis försvann. Mittbacksparet Mila och Vermalen var inte samspelata och saknade tydligt en hel del. Mila har en fantastisk kropp, världens kanske allra bästa mittbackskropp allt en mittback behöver men huvudet hänger inte alltid med och agerar ofta fel och alltför sent. Vermalen var nervös, föll från offsidelinjen alltför tidigt vid upprepade tillfällen vilket skapade frilägen för motståndarna. Kanske är det just mittbackarna och målvakten det handlar om – att varje lag behöver trygghet där för att lyckas längre upp på plan – så att ångesten över att förlora, ångesten över att inte visa sig värdig tröjan och kontraktet tar över och hämmar agerandet. Att bänkspelarna blir så beroende av stjärnorna mentala närvaro att de när de äntligen får chansen att själva vara stjärnor misslyckas så fatalt.

De flesta bänkspelare hade mått bra av att få spela någon annanstans emellanåt. En lösning för storlagen hade varit att återinföra B-lag som spelade i näst högsta serien och där man kunde fritt gå från A till B hur som helst. Det enda som liknar det här i dag är de sista omgångarna i Champions Leagues gruppspel eller i inhemska cuper då okända talanger och bänkhaverister får en halvlek här och där.

Dessutom borde fotbollen verkligen acceptera psykologer som hjälper spelarna. Idag har man specialister för i princip allting utom just det allra viktigaste – det är lite som herrboxningen fast tvärtom där just huvudet är det mest träffade och utsatta medan det är förbjudet att slå där det är som mest effektivt – mellan benen.