Det ängsliga och anemiska HIF:s återkomst

Efter att HIF vägrat ta tag i matchen hemma mot AFC utan enbart slagit långa bollar på Bjarnason tillfrågas Calle Johansson i halvtid hur de ska lyckas vända 0-1-underläget i andra?

–Vi ska hitta in bakom deras backlinje.

Aha, tänkte en konfunderad intervjuare. Det är väl det som de försökt hela halvleken utan att skapa några bra chanser. De hyfsade möjligheterna kom efter fasta situationer när HIF:arna utan de kunde hjälpa det pressade högt.

–Så kanske ni ska höja passningstempot i andra, försökte intervjuaren och Calle var genast med på noterna.

-Jaja, vi måste höja passningstempot.

Knappt en kvart senare kommer HIF ut och släpper omedelbart in 0-2.

De höjer inte passningstempot, de pressar inte högre upp, de vårdar inte bollen utan fortsätter försöka slå långa bollar över mittfältet. Där nyförvärvet från Borås som ser ut som ”Soda” startade av någon märklig anledning. Och blev utbytt i halvlek: desorienterad, förvirrad och väldigt, nästan oanständigt klen i växten.

Abubakari kom in och såg inte riktigt mentalt balanserad ut. Hann med en riktigt ful stämpling som han nästan kunde åkt ut för och sedan ytterligare en som domaren valde att varna för muntligt istället för ett andra gult.

Det var först när AFC med en kvart kvar medvetet backade hem som HIF vågade gå över mittlinjen med backlinjen.

HIF borde vara ett passningsskickligt lag. Varför passar de inte, varför slår de långa bollar i två halvlekar när det inte ens funkade i första?

Bojanic slog sju frisparkar in i boxen – alla alltför nära målvakten.

Adam Eriksson fortsätter göra fundamentala fel och vika ned sig i alla de närkamper han inte helt och hållet kan undvika. Ett konkret exempel:  i slutet av matchen slår han bollen bakom sin högerback och ska springa om försvaren men denna tar en vid cirkel för att stänga Adam.  Istället för att som en vanlig spelare fortsätta rakt fram, ta kollisionen och få en bra frispark så försöker Adam springa runt försvararen – en rak löpning i djupled blir en kurva och när han är efter så slänger försvararen ut en hand som Adam faller av – fast inte på det dramatiska sättet man måste ifall man får en hand i ansiktet. Domaren viftar vidare matchen, Adam är jättearg för han skulle ju haft två frisparkar men tar man inte närkampen så får man inga frisparkar. Det är den beska sanningen.

Per Ola Ljung taktiska brister och oförmåga att få laget att pressa högt och ge allt känns åter väldigt aktuella. Mot AFC spelade HIF exakt likadant anemiskt och ängsligt som förra säsongen.