En hjälte och två boxhaverister

Det märktes det var en match MFF bara måste vinna. Markus Rosenberg har inte varit så här bra sedan CL. Mackan var magnifik i ett MFF som egentligen är ganska mediokert vårsäsongen 2018.

3-1 ser bra ut men de ångestfyllda misstagsstinna minuterna före att MFF på nytt tog ledningen präglades av den relativa allsvenska bollkallen BP. MFF borde haft 3-0 i paus och spelat av matchen, inte tagit en ny svettig, krampaktig fullpoängare mot ett klubb vars reella allsvenska roll aldrig blir mer än statistens. OK, det är bättre att vinna mot BP än bli utspelade av D-lag men det framstår allt tydligare att MFF 2018 har stora problem som både ledning, supportrar och lokala supporterjournalister verkar blunda för så länge laget vinner. Varefter samma supportrar och journalister uttrycker sin förvåning och stora besvikelse när MFF, helt logiskt, förlorar.

Det mest akuta och allvarligaste är inte Brorssongate, Safaris långsamhet eller bristen på en snabb konstruktiv innermittfältare när Bachirou är skadad. Det STORA problemet är målskyttet.

Carlos Strandberg kom in från bänken, fick ett friläge men istället för att dundra den på mål började han smådutta, fick bollen alltför långt ifrån sig och till slut efter fem, sex tillslag istället för ett enda hann Rauschenberg blocka avslutet.

Det var en klumpig aktion som antyder att hans självförtroende är noll. Strandberg kom till MFF för åtta månader sedan och har enormt mycket talang. Det var en utmärkt värvning på pappret men varför är han ännu inte i form? Varför är det främst rädsla, osäkerhet och ångest för att missa som fortfarande präglar hans agerande i boxen, med bollen?

Denne tragiske forwardshaverist och före detta misslyckade Häckenspelare kompletteras av en annan Häckenson vars potential ännu inte upptäcks av fler än Ole Törner och MFF-ledningen.  Alexander Jeremejeff borde spela i TFF eller nåt sånt där han får tid och plats för sin relativa talang. Carlos Strandberg borde vid det här laget ha varit på väg mot VM,  istället hänger han med  tonåringarna i U-21-serien.

Det är lite lustigt att Häcken har sålt två forwards för stora pengar och samtidigt skaffat fem forwards som idag är betydligt bättre än de unga föredettingar som hamnat i MFF. Det är ungefär som om MFF köpt de två på Blocket och sedan visar det sig att de kunde köpt nya mycket bättre spelare för en lägre kostnad. Här är Häckens forwardsöverflöd:

Paulinho är seriens i särklass bäste forward när Rosenberg inte tar i.

Irandust räknas som seriens kanske mest lovande.

Viktor Lundberg är duktig på djupledslöpningar fast först femteforward här.

El Kabir är grymt bra och ful trots övervikten.

Den elake betongkvadraten Kamera hade gjort 20-25 mål ifall han fått starta i MFF bredvid Rosenberg. Ungefär det antal en Carlos Strandberg med själförtroende hade gjort.

Alexander Jeremejeffs bollkänsla har jag här många gånger uttryckt min beundran för men samtidigt konstaterat att han är för stor och klumpig för att vara mittfältare i MFF och saknar målsinne och därför inte heller kan vara startande forward. I en allsvensk klubb som försvarar lågt och spelar med en forward hade Jeremejeff kanske funkat som offensiv hybrid men den klubben kan aldrig vara MFF. Den mest utmärkande bristen är dock att han inte har någon nickteknik. Grabben är skitlång och kan inte nicka offensivt, det vill säga med teknik. Mot BP borde han enligt den blyge Erik Edman gjort tre mål. Nicken från cirka 2 meters håll som rann ut och nästan blev inkast var väldigt, väldigt talande.

Förutsättningarna är perfekta. Inlägget är långt, han ser bollen hela vägen, ingen stör. Vinkeln är lite sned men det korta avståndet gör att ifall han sätter fart på bollen och sätter den mot mål är det nästan garanterat 2-1. Målvakten har dessutom gjort en dålig sidledsförflyttning.  Men Alexander väljer ändå att inte använda nackmuskelatur och den i övre ryggmuskulatur utan låter istället bollen nästan enbart studsa mot huvudet och in mot plan så som han tänkte passa. Det är ingen dum idé ifall där funnits någon medspelare där men den ende medspelaren är alldeles vid hans sida och skyddar honom mot alla tänkbara försvarare. Dit Alexander nickar är det fullständigt tomt.  Av ett avslut och nästan hundraprocentigt mål blir det en ”undannick”, en dålig rensning.

Jag skulle ändå kunna uppskatta Alexanders värdering och tolkning av situationen ifall man var en osjälvisk mittfältare men hans roll i MFF är anfallare – han ska göra mål, inte associeras snygga, kontrafaktiska assist.

Jag tycker det är så jävla uppenbart att  Jeremejeff är en ganska misslyckad konstruktiv mittfältare i en anfallares kropp. Sympatisk kille som alltid tänker passning före avslut, som tänker ”nej i den här situationen kan jag skada motståndaren” istället för ”ja, här kan jag vinna bollen”. Han ska i princip aldrig starta i en klubb med MFF:s ambitioner 2018. Det är lite pinsamt att MFF inte ser och förstår det och ur det perspektivet fullt förståeligt att välmenande lokaljournalister hyllar honom och visar Alexander Jeremejeff samma uppskattning och gränslösa förtroende som den alltmer aningslösa ledningen.

MFF:s vårsäsong handlar nästan uteslutande om ifall Markus Rosenberg vill trampa sulan i botten på de allsvenska transportsträckan eller inte.