Blåvitts omvändelse – under bilan

Det var en ny slags fotboll med en ny, ug tränare. Romantikerna i Blåvitts hårt prövade styrelse, de på läktarna och säkert även Mats Gren såg en ny Svennis födas i februari.

Den Svennis dog på Friends i slutet av april. Sällan har ett lag sett så impotent ut och blivit så utspelade som IFK Göteborg blev mot ett åderlåtet AIK.

Det fanns inte heller nån riktigt tro på taktiken med att hålla i bollen, spela i sidled, genom backlinjen, ut på wingbacks och in igen. De offensiva spelarna tog inte löpningarna utan boll, ville inte ha boll i ytor som redan var stängda. Det var statiskt, stillastående och lättläst.

Så Poya Asbaghi tvingades i skuggan av den bila eller löpsnara som alltid följer nya, unga tränare att ändra spelfilosofi och gå tillbaka till den gamla beprövade Stahrefotbollen (fortfarande med Svennis som förebild men nu inte tränaren utan talktiken hans), den som satt i Kamratgårdens väggar med  press och understöd på mittplan snabba omställningar, snabba avslut, cynisk och ful defensiv fotboll fast nu i en 3-5-2upställning i stället för Stahres stendöda 4-4-2 eller 4-5-1.

Så plötsligt är krisande IFK Göteborg ett topplag med tre raka meriterande segrar och experterna i svensk fotbollsmedia fokuserar på den nye succétränaren och hans nya fantastiska taktik.

Blott Sverige svenska fotbollsexperter har.