Tre mål och två träningar

Zlatans knopp får andra skriva om – just nu vill jag enbart minnas målgöraren, och kroppen.

1. Cyklar in 4-4 mot England vid Friends invigning. Då han trotsar tyngdlagen, hänger i luften och gör en bicycleta så hög att han i teorin kunnat dunka i en basketkorg med högerfoten. En cocktail av balans, koordination, explosivitet, muskelstyrka och galenskap. Går ju inte att cykla in en boll från 40 meter. Går fortfarande inte.
2. Klacken mot Italien, ett desperat Italien med världens bästa klubblag som bara skulle ha revansch på VM-fiaskot 2002. Trots Tottis spottloska mot Danmark. Samma sak där – Zlatan avslutar så snabbt och överraskande som möjligt. På ett sätt som var, och verkar förbli, omöjligt.
3. De där dribblingarna i sista matchen för Ajax. Är det fem spelare han dribblar av, eller sex? Och ett par av dem en extra gång. De tappar balansen, ramlar baklänges, sitter på rumpan medan Zlatan zick-zackar sig vidare och rullar in bollen i tomt mål.

När Zlatan lämnade Barcelona hade han börjat missköta fysen. Han gick upp i vikt, blev långsammare, gjorde få mål och skadade sig. Då lärde han sig att äta rätt och träna hårt. Lade till östasiatisk kampsportsträning för a. explosiviteten, b. smidigheten och c. tanken på att du är så stark att du skrämmer motståndarna. Bara genom att flexa sin bröstkorg och överarmar fick han sin markerade ur balans, även mentalt.

Genom träning fick den stora kroppen sju, åtta säsonger extra. Hade kunnat bli fler, och med fler mål. Han var så övertygad om sin oövervinnlighet att han alltför tidigt gjorde comeback efter korsbandsskadan i Man United. Hybris tog överhand. Knäet aldrig blev riktigt bra igen.

Tack för en fullkomligt galen och osannolik karriär Zlatan!  Jag är stolt över dig –oavsett vilket karaktär, klubb eller stad andra försöker placera dig i.