Är det en tillfällighet att MFF:s storhetsperiod sammanfaller med Daniel Anderssons ledarskap? 

Skriver en text om klassiska allsvenska klubbar i kris. Jämför skillnaderna mellan de tre, fyra som lever farligt och den som i sammanhanget framstår som ett föredöme.  Vad har MFF gjort rätt och vad är det som varit kontinuerligt här som inte varit det i AIK, Helsingborg, Blåvitt och kanske även IFK Norrköping? Förutom framgångar?

Det är inte pengar. MFF var säsongen 2014 en relativt fattig klubb. En gång för inte så länge sedan hade alla fyra förhållandevis mycket pengar och IFK Norrköping har det fortfarande. Ändå.  

En viktig sak, kanske den viktigaste, är kontinuitet i styrelsen. Efter att den mindre framgångsrike Bengt Madsen lämnade över ordförandeklubben till Håkan Jeppsson (och efter dennes frånfälle) Anders Pålsson har MFF långsamt förvandlats från en nostalgisk allsvensk klubb till ett topplag till att vara bäst. Utan tvekan bäst. Det blev man när Daniel Andersson  börjat som sportchef. Det enda året som gått riktigt snett var 2022 då Daniel Andersson lämnat över till Andreas Georgson. Det verkar vara exakt samma sak som nu inträffat i AIK. En lojal mellanchef får rollen som sportchef utan egentliga meriter för just det jobbet och det blir totalt kaos. 

En klubb som ofta byter ordförande byter också tränare, än mer ofta. Blåvitt har haft 16 stycken under 20-talet. Helst byter man ett par gånger extra för att det inte ska se ut som det är ordföranden, eller sportchefens fel. Så ska vi utdöma ansvar och se det som är gemensamt för krisklubbarna är vi nu nere på valberedningen. 

De hittar inte rätt personer till styrelsen som sedan väljer fel personer till de viktigare, mer verkställande jobben. En förklaring till dåliga val är att de personer som kandiderar kanske är mer supportrar och medlemmar än riktigt duktiga ledare. Och här tror jag att allt negativt med klubbarna (läs supportrarna) är en faktor. Hur lockande och attraktivt är det för duktiga, drivna ledare att bli ordförande i en klubb där det ständigt fokuseras på hot, våld och skandaler?   

Alltså blir ofta ordföranden den som var eller borde ha varit femte-, sjättevalet. Makten blir till halvmesyr, klubben börjar halta för att sedan krisa. 

Eftersom klubbar i Sverige är medlemsägda bör alltså rimligtvis en del av skulden även läggas på medlemmarna. Det är de som har den yttersta makten. Det är de som bestämmer och väljer. De väljer helst de som är mest lika dem själva. Någon som är lika mycket supporter som ledare. Det blir sällan bra!  Men kan vi klandra vanliga medlemmar för det här? För att deras högsta önskan är att alla älskar deras klubb och att det är så man vinner titlar – med kärlek till färgerna?      

Supportrarnas/medlemmarnas oförmåga att se det här mönstret/syndromet är faktiskt också tydligt, i MFF. På deras wikisida är man oerhört ambitiös med att lista spelare och allt annat på 2000-talet. De första 90 åren är knappt nämnda. Man listar inte ordförande i klubben och Daniel Andersson är nästan helt frånvarande. Klubbens enskilt viktigaste och mest framgångsrika person de senaste tio åren – ignorerad på klubbens wiki-sida. Det är lite pinsamt (kan jag tycka) men inte det enda som är pinsamt och sorgligt vad gäller en stor grupp, i första hand yngre, manliga svenska fotbollssupportrar.   

PS Jag är för medlemsägda klubbar – det är bara det att medlemmarna och supportrarna borde inse sin makt även när de inte står på kortsidan och bränna bengaler eller försöka slåss med motståndarsupportrarna.