Norsk ångest utan Haaland

Det är dukat till fest. Exakt en månad efter sjuttonde maj. Världens bäste målgörare Erling Braut Haaland gör comeback. I en timme dominerar Norge EM-kvalkampen på Ullevål. Utan att skapa många chanser. Så får de en korrekt straff: Haaland dras ned, Haaland slår in straffen trots att målvakten läser den. Alla jublar utom Ståle Solbakken, förbundskaptenen som bara ser totalt sammanbiten ut. Inte så konstigt: Norge har efter förlust mot Spanien krysset borta mot Georgien (utan Haaland) samtidigt som Skottland tagit sex poäng mot samma nationer. Skottland hemma är i princip en avgörande match för att ta platsen efter Spanien i gruppen. Det är hans ansvar. 

Skottland försöker men kan inte. De har boll men inga målchanser.  Efter 82 minuter byter Solbakken ut Haaland. Jag tänker omedelbart att det är ett märkligt, ganska självsäkert byte för vad gör Norge ifall Skottland kvitterar? The Guardians livekommentator skriver samma sak.  

Så missbedömer det annars så prisade norska mittbacksparet en boll, båda tror den andre ska ta den, varvid en skotsk anfallare stöter på bollen, som studsar i blocket, lurar målvakten som i sin tur lurar en annan norsk försvarare och så rullar bollen långsamt över linjen. En anfallare slår fem försvarare. 

Panik! 

Solbakken ser bekymrad ut. Norge ska nu lyfta upp alla spelare. Och vinna nickdueller i ett skotskt straffområde. Utan Haaland. Det gör att Skottland, två minuter senare kan göra en ganska långsam omställning, plötsligt vara fler i motståndarnas straffområde och enkelt göra 2-1.  Solbakken ser… ja uppgiven ut. 

Ibland är fotboll även på den här nivån präglat av enkla misstag, hybris, och total oförmåga att hantera ett problem psykologiskt. Plus den enorma, underbara men knappast förtjänta lyckan. 

Nu har Norge 1 poäng efter tre matcher. Skottland har nio. Fast det räcker med att Norge i tredje sista matchen, hemma, slår Spanien och sedan slår Skottland i sista kvalmatchen på Hampden Park.