”Men självklart ska han ha den på mål” 

Johanna Frisk gillar att Gavi i finalen i Nations League mot Kroatien bryter högt och tar ett avslut från 16-17 meter. I 11:e minuten. Vrider upp kroppen så som han skulle bredsida mot Livakovic vänstra hörn men skjuter med vristen insida mot den andra stolpen. Det grundlurar Livakovic, men smiter en decimeter utanför stolpen. 

Ja, han kunde kanske lagt ut bollen till lagkamrat år höger men framförallt: varför ska han ”självklart” ha den på mål? 

Från 16-17 decimeters avstånd kan jag instämma men avståndet i meter – varför är det viktigast att avslutet är på mål? Ingen sa väl till Messi att de där frisparkarna mot kryssen skulle han sluta med för det viktigaste var att han ”satte dem på mål” och gjorde han inte det så var han inte bra. 

Kanske tar Johanna Frisk, som är före detta damfotbollsspelare, med sig damfotbollens 10-15 år gamla värderingar in i till herrfotboll?  I damfotbollen, på Johannas tid, var det kanske viktigast att avsluta på mål – oavsett var. Att det var en prestation i sig och att målvakterna var så dåliga. Men i herrfotboll. Du gör väldigt sällan mål från 17 meter när målvakten har fritt synfält. Om du inte lurar målvakten. 

Livakovic, rankad av The Guardian som världens sjätte bästa målvakt, stod på ena knäet och tittade långt efter bollen. Så bortgjord var han. 

Men detta att bollen i första hand ska på mål är också något många manliga fotbollsexperter ”predikar”. Även vid straffar. Som om målvakten inte existerade. Det viktigaste är att göra mål, mässar de. Om din inställning bara är att ”få bollen på mål” kommer du troligtvis aldrig göra mål utan du skjuter mitt i målet , varje gång. Man kan ofta se det, även i herrallsvenskan. Mediokra spelare i bra lägen skjuter rakt på målvakten för att i deras huvud ringer rådet att de bara ska ha bollen på mål. I grunden beror det på att nästan inga fotbollstränare, eller förbundsutbildare, varit målvakter. Saknar förståelse, saknar respekt.

Även i övrigt tycker jag att Johanna Frisk var dålig. Talade ibland osammanhängande, avslutade satser mitt i och började på nästa som inte var en följd av den förra. Kommenterade repriser och tredjerepriser som om det var live och konstaterade till exempel att målen inte gick i mål – när vi alla sett just det tre gånger. 

Jag tror inte att Johanna Frisk egentligen är sämre än andra. Jag tror, fast det är inte självklart så, att utbildningen för svenska expertkommentatorer är noll och värdelös eftersom de flesta göra samma fel. Säsong efter säsong.