Khazeni gör det oväntade

Min egen cancer satt i lymfan, och spred sig. Märkte det på träningar redan månader innan jag fick diagnosen. Att hela kroppen inte riktigt hängde med. Blev öm, fuskade med fysen, sov dåligt, svettades, hade feber på eftermiddagarna och slutade till och med träna. Tills jag fick den där diagnosen, 16 år sedan den 12 juli.   

Så Kristoffer Khazenis plötsliga yrselanfall oroar mig. Mycket. Kanske alltför mycket. Men med tanke på hans hjärncancer och vad det gör med kroppen, och hjärnan, kan jag inte undvika det. Det jag själv tvingats lära mig.

Kroppen blir aldrig sig riktigt lik efter en behandling – allting funkar inte alltid som det brukade och det är därför jag tänker och hoppas att yrseln bara är en av alla de där knäppa konsekvenserna av att vi påverkar kroppen med starka medel. Att yrseln bara var en felkoppling i hjärnan eller att han glömt få i sig tillräckligt med vätska eller vad fan som helst. Hur Khazeni mår är (nästan) inget vi kan påverka men vi kan ju inte låta bli att beröras. Och jag är övertygad om att kärlek, bön, omtanke och positiva känslor i allmänhet faktiskt kan påverka. Eller – jag vet det. Utan att vara troende eller religiös menar jag utan tvekan att andras starka känslor påverkar oss rent fysiskt. Ibland hjälper det inte, ibland hjälper det, men framförallt kan vi inte låta bli. Så samma sätt som et inte är själv ljudet på läktarna som lyfter spelarna utan känslan det förmedlar, rent fysiskt. Sänd positiv energi till Kristoffer, inte bangers och bengaler, så får han lite extra energi. Han behöver det nu, IFK Norrköping behöver det och de behöver samtidigt Khazeni.  

Energin, inte fotbollen, gav för andra allsvenska matchen i rad IFK en poäng. Det fanns till och med en känsla under de där 27 minuterna att Khazeni var den spelare som kan påverka IFK:s spel offensivt. Han vågar hålla i bollen, dribbla och till skillnad ifrån Shabani så gör han det oväntade, släpper på ett tillslag, läser spelet. Det finns antydningar till en stor fotbollsspelare i Khazenis prestationer. Shabani, IFK:s enda offensiva alternativ gör alltid det förväntade: en eller flera touch alltför många, rädslan för fysisk beröring.  

2-2 mot topplag är en beundransvärd prestation – nästan alldeles oavsett hur det går till. IFK Norrköping snattar till sig ytterligare ett kryss och har ett rejält avstånd ned till kvalstrecket. Det är det positiva – det väldigt positiva. Mindre bra är att det sker helt och hållet på motståndarnas premisser. 

Guld Glens IFK Norrköping spelar en tråkig, pragmatisk fotboll. Man plockar poäng men det ser fan inte bra ut. Oscar Jansson räddar en massa farliga avslut, försvaret gör enkla misstag och det saknas ett organiserat, ambitiöst eget offensivt spel. 

Man kan avläsa det i att IFK:s mål i de här två matcherna haft karaktären av självmål och grova försvarsmisstag.  Som att första målet i princip är ett självmål och att Tráores transfervärde sjönk ett par miljoner när han försökte dribbla sig ut ur straffområdet efter en fast situation istället för att bara slå bort bollen.   

Att motståndarna har bollinnehav som ligger långt över 60 procent, att Oscar Jansson får briljera, att motståndarna inte gör mål på många och kvalificerade målchanser.  Att IFK får dem att tappa en del av skärpan, som en måndag på jobbet eller semester. Man kan som IFK-are mena att det här, allting, är en konsekvens av IFK:s försvarsspel och medvetna, sällsynta höga press. Till och med motståndarnas brist på fokus i avslutningarna. Om IFK är topp sex efter 30 omgångar ska jag erkänna att det välförtjänt, trots de fotbollsestetiska haveriet. Själv tror jag IFK ska sikta in sig på en plats runt tionde, inte alltför långt ifrån kvalstrecket, ungefär som förra året.

Jag ska ge tre konkreta exempel på spelare som gör saker som jag inte funkar och som jag menar är ett mönster. 

Marco Lund väljer att klacka bollen bakåt till en fri motståndare vid straffpunkten, alldeles i slutet av första. En solid, bra mittförsvarare gör aldrig något sådant – kommer inte ens på tanken. 

Ortmark blandar och ger, framförallt ger han – i nån slags frustration. Efter det solklara gula fortsatte han att skava och dra på sig frisparkar. Som om han vägrade förlora en enda närkamp. Med bättre domare hade han åkt ut efter den fjärde, femte frisparken. Jag känner inte igen honom. Han har också mycket färre möjligheter att vägga och lägga bollen på spelare i rörelse. Det tas alltför få löpningar utan boll i IFK när de har etablerat sig offensivt. Som om man var nöjda med att slippa försvara och kan andas ut ett tag, när man faktiskt äger bollen på motståndarnas planhalva. Saknas trygghet, självförtroende. 

Baggesen och Eid är alltför orutinerade och svaga för att kunna försvara på allsvensk nivå. Att som dansken bara låta Hovland springa fram och knoppa in bollen funkar inte. Man måste åtminstone försöka störa sin spelare. Jag vet att det inte var hans gubbe, ursprungligen men när motståndarnas bäste huvudspelare plötsligt står framför en måste man göra något – inte bara lunka efter och se vad som händer. Även om man är tonåring är det OK att röra, knuffa, tackla eller på annat sätt störa de äldre, vuxna spelarna.

Halmstad absolut såg inte bra ut hemma mot ett pånyttfött IFK Göteborg. Borde kunna bli tre poäng där mot ett lag som är lika ängsliga på bortaplan som IFK är med bollen. Till dess går många goda tankar till Kristoffer Khazeni. Att bara få se honom tillbaka på planen vore värt tre poäng!