Micke Rönnberg och Nato

Det är sen måndagskväll i Ermionis småbåtshamn. Yachterna ligger lika tätt som uteserveringarna vid sidan om. Klockan är närmare elva, vi har precis ätit lång grekisk middag, Temperaturen är väg ned under 30-gradersstrecket. Vi (atenare och danskar) går förbi tre människor som talar svenska och jag kan inte låta bli att säga: ”Hej, och vad härligt att höra svenska här i lilla Ermioni”. Jag berättar kort att jag är återvändare. Det unga paret är bara här, tillfälligt, på en båt, den gamle, korte gråhårige, hjulbente, ganska kompakte mannen med hästsvans och ett klurigt leende som ser ut som en grek har inte varit är på fem år. En väldigt slumpmässig kvartett svenskar.

Han talar lite stockholmska. Nån berättar att vi just blivit med i Nato, att Erdogan en liten bit härifrån sagt ja och så säger vi att då får man väl fira det också, i kväll. Innan vi skiljs åt, efter två minuter.

Morgon efter läser jag i Sydsvenskan och plötsligt, dyker den lille hjulbente farbrorn upp på bild. Det är Micke Rönnberg, den mustaschprydde stockholmaren som lirade mellan Bob och Roy. De tidiga 80-talsåren då Blåvitt dominerade svensk fotboll ganska totalt och Hammarby utmanade, lite. MFF var mindre bra, men man började att planera för det som ett par säsonger senare gjorde dem till en av Europas bästa, och yngsta, klubblag. Micke Rönnberg var entertainer, en mittfältare som spelade som Nacka Skoglund och nästan kom att leva som Nacka, fast utan spritmissbruk. En som numera njuter av att bara vara  – på en avlägsen liten grekisk ö sedan 30 år tillbaka. Lever enkelt, äter blott ett mål mat om dagen, går mycket, läser, bildar sig. En livsfilosof och en livsfilosofi som greker bekänner sig till mer än kanske några andra européer. Om det nu är europeiskt, och inte ett arv efter grekernas många kolonier i arabvärlden och än längre österut.