Touren vs Wimbledon

Två klassiker, över flera veckor mitt på sommaren. Med hundratals miljoner TV-tittare. Det finns dock två jättelika skillnader. Cykelsportens fyratimmarstävlingar är kidnappade av reklam. Överallt. Hela tiden. Speciellt för de som försöker se tävlingarna på Eurosport och därmed missar hälften. Även när det är som mest spännande. Tänk tennis, eller fotboll, där fem, sex minuter mitt i matchen ett par gånger ersätts med reklam. I cykel är det helt OK – jag har jättesvårt att förstå varför man ska acceptera det men kanske finns förklaringen i det faktum att idrottsmännen värderas så olika. Och då har jag inte ens nämnt de livegna cykeltjejerna. 

Tennistävlingens totala prissumma är nära en halv miljard och 20 gånger större än Tourens. I cykel är det tävlingsledningen (Touren, Girot e t c ) och ”sponsorerna” som tjänar de feta pengarna, på de relativt proletära pedalryttarnas bekostnad. Professionell cykelsport är kvar på 1900-talet och alla verkar acceptera det. När Köpenhamns stad förra året var värd för en enda etapp fick man betala cirka fem gånger så mycket som cyklisternas samlade prissumma för hela Touren. Bara för att arrangera loppet. Det är alltså inte pengar som saknas – de är bara så fruktansvärt orättvist fördelade och ingen verkar bry sig. 

Touren (21 lag och 200 cyklister i tre veckor) har en sammanlagd prissumma som ganska exakt motsvaras av vad segrarna i tennisens herr- och dam-tävling erhåller. 2,3 miljoner Euro ska jämföras med lika många Pund Då har de slagit till en boll i kanske 10 timmar sammanlagt, inklusive alla pauser. Cyklisterna är igång cirka 80 timmar. Utan att stiga av cyklarna och sätt sig och dricka läsk under ett parasoll stup i kvarten.     

De båda duktiga cykelnördarna Robert Vacchi och Anders Adamssn blir snabbt patetiska när de ska försöka lyfta sportens självbild. Minst en gång per sändning hänfaller Adamsson i självgoda hyllningar av det faktum att det längs vägkanten varje dag” står mångdubbelt fler åskådare än vad många stora arenaklubbar har på en hel säsong”. Som om det överhuvudtaget var jämförbart att betala 1000:- för en biljett med att  gå ut och ställa sig utanför ens ytterdörr under några minuter en gång om året.  

Cykelsportens problem accentueras av att tio tävlande i går skadades när en åskådare skulle ta en selfie och slog till en cyklist som i 50 km/h föll och orsakade kaos. Samma sak har hänt flera gånger under tävlingarna. För att inte nämna alla de pojkar förklädda till män som springer i vägen för åkarna eller tvingar dem att ständigt cykla omvägar för att den närmaste vägen genom en kurva är spärrad. 

I går stoppades ledande Jonas Vingegaard i en brant backe när en motorcyklist fått motorstopp och tävlingsledningens bil fastnat bakom. Jonas hade kunnat passera utan problem ifall inte hundratals åskådare då beslutat sig för att detta var ett bra tillfälle att spärra hela vägen. När han skulle börja sätta fart tyckte flera åskådare att de skulel ge honom en hjälpande knuff vilket gjorde att han cyklade in i sin lagkamrats bakhjul och var ytterst nära att falla. Kanske tappade ledaren bara 15-20 sekunder men det är ytterst pinsamt att åskådarna har ett så avgörande, negativt, inflytande på loppets resultat och de tävlandes säkerhet. 

Jonas Vingegaard har styrka, uthållighet, avgörande taktisk känsla kombinerad av det mod som krävs för att köra utför på serpentinvägar i 80 km/h. I mina ögon är han kanske världens främste idrottsman. Han borde ha en bättre och värdigare idrott.