I dag börjar VM /oseriöst Sverige riskerar åka hem

Har ingen aning om ifall Sverige är bra eller inte. Men det finns ett, eller två, oroväckande tecken på att Sverige får stryk av USA. Det var inte med USA att göra, det Sverige faller på är i så fall Jennifer Falk och Caroline Seger.

Som före detta förstemålvakt lyckas Falk säger alla de felaktiga sakerna. Att det är pressande, jobbigt och att det är en negativ situation. En andremålvakt ska stötta inte sätta psykisk och mental press på sin förstemålvakt i en turnering. Det är ytterst anmärkningsvärt att ingen berättat henne att hon aldrig ska säga så här – i en turnering.

Hur ska Zecira reagera? Hur känns det med en lagkamrat som sitter på bänken och kanske hoppas du gör en tavla eller skadar sig? Målvakter behöver varandras support, inte varandra ångest.

Det är nu uppenbart att Caroline Seger fick en plats i VM-truppen för att tangera Hedvigs Lindahls rekord med VM-matcher och bli den äldsta svenskan någonsin i VM. Jag tycker det är märkligt för Seger har av egen vinning tagit en ung lovande spelares plats. Att göra något så själviskt rimmar illa med att vara lagkapten. Jag tycker inte det är seriöst. Hur tror man att en spelares ego, legitimerad av förbundskaptenen, ska boosta gruppen? Att det gäller olika regler för olika spelare – är det en effektiv väg till att stärka gruppdynamiken?

Enligt rapporterna kunde man ögonblickligen se att Seger fortfarande är så pass skadad att hon inte borde ha spelat – vad sänder det för signaler till truppen och till svenska landslagstjejer?

Segers uppträdande i övrigt var en uppvisning på exakt hur en lagkapten INTE ska uppträda. Inte gå i den mixade zonen, skylla på att hon var mentalt utmattat: MEN DU ÄR JU FÖR FAN LAGKAPTEN!!!!  Dessutom har Seger haft ett år på sig att bearbeta den här situationen av att spela en sista match fast hon inte borde. Ett år och ändå kan hon inte hantera det mentalt. Hur stark är man då, egentligen?

Granen var med i några av Jannes trupper, inte för att han kunde spela utan för att han var en bra ledare. Men det var aldrig tal om att han skulle spela eller vägra prata med pressen.

Ytterligare två exempel på att Svensk damfotboll inte verkar arbeta med mental träning över huvud taget. Ett tredje exempel är OS-finalens straffdrama då de mest rutinerade svenska straffskyttarna förmodligen samtliga slog sin karriärs sämsta straffar.

Kanske har det här ingen som helst inverkan på damfotbollsspelare. Hade samma sak inträffat bland herrar hade en bomb briserat, förr eller senare. Kanske är bara damfotboll så annorlunda, med värderingar och egoism som aldrig hade accepterats i herrfotbollen. Men åker Sverige ut i morgon bitti – då tror jag detta är en del av förklaringen.