Friidrotts-VM:s höjdpunkter 

Att Daniel Ståhl ledde hela tävlingen fram till nästa sista kastet och sedan återtog ledningen i sista – det är svårt at slå. Att de bästa kastar eller hoppar sist är genialt i all sin enkelhet. Det alpina tävlingar gjorde redan på 1900-talet. 

Duplantis ”uppvisningar” blir sällan spännande men innehåller allt annat. Att se förlorarna (även i damtävlingen) gång på gång försöka på höjder de inte har en chans på kändes avslaget. Nästan lite hånfullt. Så kan friidrott i världsklass faktiskt också vara. 

Jag attraheras inte speciellt mycket av kula, diskus och slägga. Den fysiska utlevelsen är alltför begränsad. Det är alltför mycket teknik i förhållande till kropp. Spjut hamnar ungefär mittemellan. Hopp är roligare och mer spännande. Speciellt i tresteg som handlar så mycket om möjligheter att välja teknik. Jag smådissar i det här sammanhanget även löpning långa sträckor. Det utvecklas alltför ofta till tålamodskrävande transportsträckor – om än i otrolig hastighet. Att springa på olika banor tar också ned intensiteten och minskar dramatiken. 

Vad jag verkligen älskar med friidrott (och jag har verkligen älskat friidrott så pass mycket att jag hade totalkoll på svensk, europeisk och världsfriidrott i yngre tonåren) är taktiken (förutom alla underbara siffror förstås). När flera löpare samtidigt har exakt samma mål och ofta ungefär samma taktik men att alla utom en tvingas anpassa sin egen taktik och ha en Plan B eller C eller D när det drar ihop sig på bortre långsidan. När klockan ringer för sista varvet  – det ljudet och de stunderna är vad jag värdesätter högst i friidrotten. Ljudet av friidrott!