Fotbollsromantikerna tar död på svensk fotboll Del 1: Janne lider

 Allsvenskan är rankad 24:a i Europa. Till hösten spelar två lag från vardera Danmark och Norge i Europa. Sverige har ett, liksom Finland, Island och Färöarna.  För många av oss är detta ett problem. För oss är det ett av flera bevis på att svensk fotboll mår dåligt.  I den första delen ska jag fokusera på sambandet ”fotbollsromantikerna” och A-landslagets dåliga prestationer.  Oavsett att jättemånga svenskar påstår att allsvenskan är bäst i världen för att den har feta tifos, relativt mycket folk på vissa matcher och inget VAR är den inte speciellt bra – kvalitetsmässigt. Serien är 24:a, många av oss tycker att de ideliga spelavbrotten, det öppna hatet  och det olustiga stämningen minskar allsvenskans attraktivitet. Andra, bland annat romantikerna, tycker tvärtom. Fotbollsromantiken flödar likväl och romantikerna verkar inte förstå att ökad kvalité, ökad lust och en attraktivare ”produkt” är det samma som framgångar. Både lokalt och internationellt. Såväl i allsvenskan som i EM-kval.   Det enda klubbar som Varberg, Degerfors, Mjällby och Sirius bidrar med till svensk fotboll är att fylla ut allsvenskan  och tillfredsställa romantikerna. Jag har föga hopp om att Utkiken och Västerås kommer tillföra svensk elitfotboll nåt av värde.  BP fostrar massor av talanger men de har i princip alltid försvunnit innan de når allsvenskan på Grimsta. Värnamo har taktiska innovation .

Vad romantikerna borde försöka förstå, istället för att inhalera bengalrök och njuta av ljudet av knallskott är att allt hänger samman. Direkt samman. Janne Andersson har nu, äntligen, uppmärksammat att hans startspelare sitter på bänken till vardags, och att det kanske finns ett samband med deras mediokra insatser i landslaget.  Detta har, menar jag,  ett direkt samband med de som älskar ljudet av knallskott och beskriver bengaler något som berikar svensk fotboll.  Ett utmärkt exempel är den unge Jesper Lindström, dansken som såldes av Brøndby till Eintracht Frankfurt för 150 miljoner för ett år sedan och nu hamnat i Napoli för dubbla summan. Han sa i somras nej till ett fett bud från Liverpool – klubben han älskar.  Till Fotbollskanalen säger han att han är supporter men tror att hans utvecklingen blir bättre i Napoli än på en bänk vid Merseyside: ”jag är ung, jag måste ju spela regelbundet”. Han har inte råd att inte spela så han väljer utveckling istället för pengar, och romantik.  Janne Andersson är äntligen bekymrad. Till och med Martin Olsson sitter vanligtvis på bänken. Så varför tycker Jesper Lindström, som inte är ordinarie i danska landslaget, det är viktigare med hans utveckling som spelare än pengarna eller att spela för klubben han älskar över alla andra?  Varför kan FC Nordsjälland sälja en talang för 170 miljoner till Benfica och sedan låna tillbaka honom ett halvår senare – jo för han satt på bänken och vill spela.  Hur kan Häcken begära 53 miljoner för en 20-årig skyttekung som omedelbart startar i EPL? Jag tror Traorés egentliga värde har utvecklats från +100 miljoner till 200 miljoner på de få veckor som gått sedan han lämnade Hisingen. För 53 miljoner svenska kronor.  I en mindre amatörmässig fotbollsmiljö, som den danska, har man vett att ta riktigt betalt vid försäljningar. Dessutom betalar man ut dubbelt så höga löner som i Sverige – alltså stannar spelarna en säsong längre, eller säljs för så höga summor att man inte kan säga nej. Talanger övertalas inte att lämna landet efter en halv säsong och tre matcher i högsta serien för att han och agenten får mer pengar i fall killen sitter på en bänk i två år.  Hur mycket av sin potential förlorade Carl Björk på två år utan matcher? Eller Amin Shar? Eller Ishaq Abdulrazak (Nigerian som skulle förädlas i Norrköping) som på ett år spelat 18 matcher med Anderlechts utvecklingslag och tre matcher i A-laget, varav två var korta inhopp.Plus 46 minuter i Europaspelet, fördelat på tre matcher. Hur negativt har det varit för 21-åringens utveckling? Eller ta paradexemplet: Pontus Dahlbergs tre år i Watford som tredje- eller fjärdemålvakt. Hade han väntat ett år eller två och gått till en klubb där han fått speltid hade han förmodligen utmanat Robin Olsen nu. Han säger dessutom att han inte ångrar sig.  Hur mycket bättre blev jättelöftet Jesper Tolinsson av att nyss fyllda 18 år med åtta allsvenska matcher flytta till Belgien och under två säsonger spela sammanlagt 16 matcher i andraligan? Det finns massor av liknande exempel – i slutändan beror det på att allsvenskan är alltför dålig.    Svensk fotboll är så fattig och kvalitativt förtappad att talangerna föredrar en säsongs högre lön än tio års bättre kvalité. De utvecklas långsammare, sämre och väljer pengar istället för karriär. På grund av att allsvenskan. På grund av de allsvenska romantikerna har Janne Andersson nu svårt att hitta landslagsspelare som faktiskt får spela i sina klubblag.  Som Lindström sa: ”jag är ung, jag måste ju spela regelbundet för att utvecklas”.