Hockeyallsvenskan, socialdemokratin och den ändrade spelplanen

De genuina elitidrottsarbetarna håller alltid till i näst högsta serien, näst största partiet. Tar taktiska frisparkar, hindrar omställningar, trycker upp en motståndare i sargen så det dånar och tar en tvåa för en symbolisk slashing eller agiterar alltför mycket med den välsituerade, professionelle, domaren.

De jobbar på rätt taskiga ackord. Deras arbetsgivare vill förändring men lyckats inte. Tvärtom. Alla andra, mindre högtidliga, traditionsbyggande klubbar med patetiska prisskåp, vill till varje pris slå dem. Varje match är en final, men enbart för motståndarna.  

Fast förutsättningen är annars att de som är bäst även har förmågan att förbli bäst – att makt (eller pengar) är grundbulten för att behålla makten, pengarna och fortsätta generera trepoängare. Men historien, maratontabellen, blir ett inkassobolag. Eller en elitsportens Lyxfälla?

”Var blev ni av, ljuva drömmar?”,  sjunger Monica Zetterlund i Tage Danielsson sång om besvikelser. Om att det inte blev som vi hoppades, i socialdemokratin. Ungefär likadant i Hockeyallsvenskan. 

Brynäs-AIK och Djurgården-Björklöven ikväll. Det är fyra av de största hockeyklubbarna genom tiderna. I maratontabellen ligger de 1, 3, 8 och på 17:e plats. Tänk fotbollens MFF, AIK och ÖIS i samman i Superettan (nej tänk inte ÖIS). Det gör mig lite ledsen. Att all den hockeykultur och vinnartradition som samlats och ackumulerats där är försvunnen, i alla fall tillfälligt förskingrad. I alla fall delvis hösten 2023.

Detta i en tid då det gått inflation i poäng. Örebros sex säsonger har gett fler poäng än IK Götas 34 säsonger. Karlskronas tre säsonger inbringade fler poäng än Nacka lyckades med på 23. Sverigedemokraterna har på 30 år blivit landets näst största parti och de som i realiteten styr landet. Allt detta är fel. Det är orättvist. Inte för att jag föredrar att de som fått flest riksdagsröster genom tiderna även ska kontrollera Rosenbad men jag är allergisk mot historielösheten. Även den parlamentära.

Det är likadant i Bundesligan i füssball. Näst högsta serien innehåller den här säsongen Hamburger SV (trea), Schalke 04 ( sjua) och Hertha BSc (tolva) totalt. Det är storklubbarna i de tre starkaste socialdemokratiska fästena i Tyskland, eller var de starkaste. Innan De gröna och reaktionära SD-kramare ändrade spelplanen. Den gamla arbetarstaden och kultur epicentrat Leipzig är nu fäste för Alternativ für Deutschland.  

Sånt här kan man tänka på när man som jag sitter i Köpenhamn och kan inte se Sverige-Spaniens första halvlek. Förrän på måndag. Ett Danmark där S sitter i regeringskoalition med två borgerliga partier och fått samma roll som Moderaterna i Sverige. Alla tycker de sviker. Frågan är vad makt (och trepoängare) är värda ifall man inte kan investera dem i framtiden. Varför vinna ifall man inte kan skapa något bättre än före segern? 

Så jag kollar vilka andra matcher som erbjuds – när vi ”spisdt aftonsmad” och sett film (vi orkade inte biografen).  Så där framåt elvatiden och tidigt i morgon bitti är det dags för Lyngby-Vejle och HIF-Eskilstuna. 

Ps I själva verket tror jag att detta var ett sätt att bearbeta lite av ångesten inför ödesmatchen på Olympia.