Bragd och besvikelse

Med två ordinarie mittbackar borta, med den bäste defensive mittfältaren långtidsskadad och ende anfallaren utanför truppen borde två mål och en poäng borta mot BP vara OK. Speciellt som de dysfunktionella motståndarna förde matchen och hade extremt många bollar i boxen.

Samtidigt skapade de få riktiga chanser, kanske tre, fyra (varav Baggesen räddade en och Jansson resten). IFK Norrköping skapade i princip ”inget alls”. Förutom två vackra mål och två nickar (som själv fick en att lyfta från soffan och känna vrålet stiga uppåt mot stämbanden med magstöd men som oförklarligt missade målet medan man själv frustrerad landade på kuddarna och tystnaden sved) och så Traustasons i rättvisans namn avgörande mål när han tunnlar en nervös och osäker målvakt men bollen tar orättvist på Sidklevs häl och blir till meningslös hörna.

Jag kan förstå besvikelsen. Det är väl det enda jag kan förstå med den här mycket märkliga matchen.   

Det var matchen då IFK Norrköping med tränarens ord ”skulle ta revansch på sig själva”. Vilket spelarna gjorde samtidigt som man blev utspelade, gjorde en dålig taktisk insats och nu närmar sig den plats på nedre halvan som tränaren helt uppenbart inte är nöjd med eftersom han ser sitt lag som en medaljkandidat.

De två vackra IFK-målen berodde på att Lövgren och Leach Holm stod och tittade fotboll i eget straffområde istället för att markera och försvara. Samtidigt som Sema och Höög-Jansson åtminstone borde kunnat placera nickarna på mål, från tre, fyra meters avstånd.

Det var en match IFK kunnat vinna, kunnat motsvara tränarens högt ställda förväntningar men förlorar till drygt hälften. Å andra sidan ställer han ett lag på banan som endast har fyra spelare av den klass som krävs för att vara ett medaljjagande lag. IFK Norrköping försvarade sitt straffområde med bra resultat i förhållande till vad som kunnat bli ett svidande stort nederlag. Det kändes nästan som en bragd. Att se IFK Norrköpings spelmässiga insats på Grimsta var ”en-nära-Superettan-upplevelse” och utifrån det perspektivet borde väl ändå tränaren vara nöjd – åtminstone med sina spelare (och det stora bortafölje som dominerade läktarna och ljudbilden lika kraftigt som hemmalaget dominerade på plan)?   

Det är mycket med IFK under Guld-Glen jag inte förstår. Det är motsägelsefullt. Kanske är det så att tränaren, den del spelare och eventuellt även sportchefen, fokuserar på fel saker?