Matchen om Mittens Rike (plus Eric Smith och Netabay)

Det var så den annonserades, Kamraterna mot Kalmar, men egentligen handlade det om att eventuellt kunna utmana Djurgården om den fjärdeplats som verkligen kan betyda något. Jag syftar på bronsmedaljen, prisskåpet, syftar på att få kvala till Europa och erhålla ganska fet ersättning från UEFA för att som Kalmar vinna en match förra säsongen.

Det kommer inte Kalmar lyckas med i år, och knappast heller Kamraterna. Det var en verklig skitmatch och de tre hemmapoängen innebär endast att Norrköping har chans att tjäna en miljon eller två efter säsongen. Mittens Rike är endast förvirrande reklam för en dålig seriekonstruktion. Mitten Rike gäller enbart den allsvenska prispolicyn där fyran får cirka 5 miljoner mer än nian vilket är en mer realistisk ambition – alltså ambitionen att ha en hög placering och få cirka 27 istället för 22,7 miljoner kronor.  Niondeplatsen är 900 000:- mer värd än Varbergs Bois får för att ställa ut skorna i 30 omgångar. Med andra ord är prestationen att bli fyra istället för sist värderad till knappt 5 miljoner kronor. Det är svensk elitfotboll år 2023, de fotbollesromatikers drömmar jag skildrar i serien om dem ( får snart ett femte kapitel).  

Lika sketet som den skillnaden i pengar är var tempo i matchen. Få målchanser, enstaka individuella prestationer gjorde den inte mer sevärd. Eids chip fram till Victor Lind och dennes nedtagning var ett lysande undantag. Det var vackert. Att det sedan blev mål var på grund av att den förvirrade isländska ytterbacken först släppte förbi Lind och sedan sprang runt honom som om han var rädd för beröring eller nån slags kontakt. Att Sæetra låg fel, att nye målvakten var osäker och chansade på ett högt avslut från halvdålig vinkel. Men chippen var skitfin.

Matchens mest intressante lirare var dock Kalmars Nahom Netabay, bördig från den trakt, Kristianstads Bois, som är full av fotboll är full av bedragare. Målet/ Eids chip föregicks av att Netabay inte gick in och tog en studsande boll nära mittplan. Han liksom sprang förbi den, förmodligen för att slippa en närkamp. Eller så hade han bara en annan agenda den här matchen. 

IFK Norrköpings övriga chanser var också något Netabay bjöd på. Han borde blockat avslutet (mitt på målisen) i början efter hörna men valde att hoppa undan på 50-50-bollen. Och i andra valde han att i hög fart springa mot egen kortlinje men istället för att ge bort en hörna hoppade han över bollen. Och Norrköping borde satt tvåan. Netabay blev strax efter utbytt och hade jag varit granskare av spelavvikelser på plan motiverade av spelavvikelser hos spelbolag så hade jag granskat både Nahom Netabays bankkonton och madrass. 

Härlig undannick av Baggesen i slutet men Jansson hade tagit den annars. Att han är den som gör flest räddningar i allsvenskan förvånar mig inte alls. Jag borde haft bättre koll på den nye helsingborgaren men jag studerar istället Eric Smiths nya roll i St Pauli. 

Han är en av de sensationella taktiska förändringarna i en klubb som nu leder Zweite Bundesliga. Med en 30-årig tränare som redan jämförs med Klopp och Nagelmann. Som krossade Hertha på Olympiastadion inför drygt 50 000 åskådare. DET är spännande, inte enbart för att han nu har den roll jag önskade att Jensa hade givit honom i Kamraterna (som jag råkade skriva om 17 oktober 2020). 

Eric Smith borde vara landslagsaktuell men jag förmodar att Janne fortsätter föredra mittbackar från Stockholmsklubbar i sin fyrbackslinje från 1900-talet.