Dumskallarnas förbundskapten (och tre motförslag varav två har AIK-anknytning och den tredje är typ skåning) 

Oavsett land finns det alltid en massa tyckare som vet vem som ska vara landets nye förbundskapten. De har sett och hört en gammal spelare eller tränare göra snusförnuftiga analyser efter matcherna i en TV-studio. Alltså är den personen allra bäst lämpad. DN:s krönikör och fotbollsexpert Jonas Esk har lyckats lansera både Ralf Edström och Pia Sundhage som förbundskapten för herrfotbollslandslaget. Inte samtidigt, inte den här gången, och har inte koll på vem hans förslag är nu men jag gissar på Fredrik Ljungberg, eller Jonas Thern eftersom Esk aldrig på allvar lyckats lämna 1990-talet.

Alla som tycker Fredrik Ljungberg ska ha jobbet borde kanske fundera på hur många matcher han gjort som huvudtränare för seniorer. Är det tre, eller fyra? Jag är övertygad om att han extremt mycket gärna vill bli förbundskapten men borde det inte finnas andra, mer erfarna, mindre arroganta kandidater?  Eller kandidater som ger intryck av att vara goda pedagoger, människokännare och inte bär omkring på ett jättelikt ego? Jag upplever Ljungberg som en floskelmaskin och dålig människokännare. Kanske har jag fel.  

Problemet är som vanligt när det gäller att utse nya svenska förbundskaptener att den avgående väntade ett par år alltför länge innan han avgick. En konsekvens av att svensk anställningskultur. Kontrakten är alltför långa och eftersom tränarna är så gamla håller de sig till varje pris kvar på jobbet. De vet att efter landslaget väntar i princip inga elitlag men väl en massa konferenser och andras selfies. Så tack Janne Andersson och Håkan Sjöstrand för att ni satte Sverige i skiten. 

Efter den här duons oförmåga och misskötsel av svensk herrfotboll är nu jobbet mindre attraktivt än någonsin. Förbundet är kvar på 1900-talet. Svenska kronans värde sjunker jämfört med zlotyn. Landslaget är en C-, eller D-nation i rankingen. Att sitta på ett kontor och planera inför nästa landslagsfönster om några månader är inte exakt vad de här ex-spelarna och tränarna till kandidater vill efter att ha levt med fotbollen 24/7. De vill ha fotboll 24/7 – det är en drog de borde släppa och sluta missbruka men inte kan. 

Förbundskapten blir den unge äregirige som hittills misslyckats som klubbtränare. Jobbet är tänkt som  en trampolin. Förbundskapten blir den överårige vars idéer är föråldrade och inte längre får klubbarna han hade. Jobbet är tänkt som utfasning och att gå ned i arbetstid och intensitet. 

Henrik Rydström är ung och äregirig. Varför skulle han lämna en lockande CL-turné för att lära Alexander Milocevic markera? Eller styras av ett av Europas sunkigaste fotbollsförbund? En utmärkt kandidat om 10, 15 år. 

Graham Potter är i samma sits men till skillnad från Rydström extremt eftertraktad. Speciellt som det nu i efterhand visas att han gjorde ett mindre dåligt jobb med Chelsea än efterträdarna. Att man i ögonblicket inte är anställd av någon tar många svenskar som bevis på att man inte kan få något jobb. Sverige i ett nötskal. 

I början var de lägst spelade kandidaterna på Betson i tur och ordning: Jens Gustafsson, Jimmy Thelin, Håkan Ericson, Henrik Rydström, Olof Mellberg, Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf, P M Högmo, ”Ljugan”, Daniel Bäckström…

Håkan Ericson är förmodligen en av landets resultatetmässigt sämsta klubbtränare någonsin. Han har fått sparken av alla, utom förbundet. 

Olof Mellberg är en lysande klubbtränare utan tur men totalt oförmögen att kommunicera. Hans är den minst diplomatiske fotbollsperson jag vet. Han amputerar hellre en överflödig hand än att blir förbundskapten.   

Jonas Thern är också en ”hater”, men hatar enbart förbundsgubbarna. Kärleken är ömsesidig. Jag gillar honom. Han fyller kravbilden men förbundet kommer inte klara konststycket att ge honom upprättelse.  

Jimmy Thelin i Elfsborg tror jag är en ”Janne Andersson 2”.  

Jens Gustafsson? Har inte imponerat på mig som nära följt honom i IFK Norrköping. 

Henrik Larsson? Han är en typisk Ljungberg fast med erfarenheten att misslyckas med precis alla klubbar (inkl Högaborg) utom en. En säsong höll han Falkenberg kvar i allsvenskan. Är det tillräckligt meriterande? Dessutom har han aldrig gjort sig känd som en klok och pedagogisk tränare. Raka motsatsen faktiskt.  

Jag har tre kandidater: Rikard Norling, Jonas Olsson och Andreas Alm. Norling är en av landets absolut bästa och mest intelligenta tränare men fast i AIK-sfären.  Å andra sidan är han liksom de två övriga öppna för influenser och vågar experimentera. 

Jonas Olsson verkar var en klok analytiker, ödmjuk (trots att han är f d Boisare) och visar inga missbrukartendenser. Dessutom kan han allt om den lagdel som Janne Andersson totalt misslyckats med – den vanskötta backlinjen. Det val som känns mest fräscht men han behöver en gammal slipad tränarvarg vid sin sida. En ”konbärare de luxe”.  

Andres Alm får snart sparken från Odense. Han är intelligent, känslosam och inte trött utan vill fortfarande lära sig mer. Han har inte lyckats i några elitklubbar (mer än på hemmaplan) men ändå visat att han är duktig. Fast ha nsitter ganska hårt fast i 4-4-2-träsket. Och ändå. 

Det är inte alltid bra tränare visar bra resultat. Det dummaste en arbetsgivare i fotboll kan göra är att stirra sig blinda på resultaten. Och förbundet huserar på Friends. Men. Både Alm och Norling måste i så fall frigöra sig från AIK-oket och vara fullständigt självständiga. Eftersom de vittnar om relationen till AIK som om det vore en kyrka kan Friends bli en belastning.