Svenska målvakter i förskingringen

Försöker se Viktor Johansson i Rotherham. Han är Janne Anderssons märkliga val av tredjemålvakt. Försöker förstå varför. Därför utsätter jag mig för Rotherham hemma mot Bristol City – ett bottenmöte i The Championship som håller låg allsvensk klass, spelmässigt. Däremot är alla spelarna snabbare och tuffare och tacklar hårdare än det någonsin gjorts i allsvenskan. Tänk sex, sju Sebastian Eriksson i vart lag, fast lite mer mobila. Den är en serie som inte går att underskatta, tekniskt och taktiskt men där livtag är legio. Över hela planen. På tröjbröstet bär nästjumbon Rotherham United reklam för ett hospice. 

Flera av Viktor Johanssons lagkamrater har målchanser men lyckas missa målet från en, två meter avstånd. Det är faktiskt lite smärtsamt att se matchen men jag har under första halvlek fått uppleva Viktor göra en bra räddning och sända en boll ut på läktaren med närmaste medspelare minst 50 meter därifrån. 

Tar paus efter en halvlek – måste återhämta mig och valet av fotbollsmässig avgiftning faller på Europa League. Mitt Union Saint Gilloise spelar på Anfield (med VAR). På bänken hos Bryssellaget upptäcker jag en svensk målvakt som på WIkI endast har texter på engelska och holländska om. Joachim Imbreschts har gjort U16 och U17 landskamper för Belgien, är 196 cm och har en svensk mamma. Nu spelar han U20 för Sverige men är ändå nästan helt okänd. Lär inte få se honom mot Liverpool i kväll men är nyfiken. Nu dags se och överleva andra halvlek av Rotherham-Bristol City. 

Det är verkligen en halvlek att genomlida. I fall du inte håller på ett engelskt Championschipslag är matcherna en plåga. Och domarinsatserna helt på nivå med svenska Superettan. 

Det kämpas frenetiskt, passningarna är få, långbollarna legio. Det är väldigt mycket manman-spel. Över hela planen. Jag ser en del tysk andradivisionsfotboll och den är på alla sätt flera klasser bättre än det här. Spelarna är betydligt mer tekniska, teknik premieras, taktik är viktigt, domarna är bra och inramningen är moderna, fyllda läktare. Där det sjungs. Engelska läktare är tystare än TV-producenterna låter oss förstå. 

Viktor Johansson släpper in två mål sista 10 och hemmalaget gör bara ett. Viktor kan inte lastas för något av dem men han gör inte heller den sortens räddningar som en svensk landslagsmålvakt bör göra då och då. Det vilar ett visst mått av uppgivenhet i hans agerande – så som han inte hade något förtroende för de rätt dåliga lagkamraterna framför honom.  

Av det jag ser är Widell-Zetterström både bättre och mer lovande. Pontus Dahlberg har kanske högst potential av alla tre. Den säsong Kristoffer Nordfeldt haft i AIK är betydligt sämre än vad jag sett av de tre yngre målvakterna. Så varför satsa på en medioker 34-åring och en inte speciellt talangfull 25-åring när Janne Andersson har minst två lika bra målvakter i allsvenskan som behöver träna och matcha på en högre nivå för att utvecklas? 

Jag kan förstå att Janne vill ha Nordfeldt bakom Robin Olsen eftersom Nordfeldt har mer rutin men han har inte varit en av seriens sex, sju bästa målvakter det här året. Janne Andersson borde naturligtvis tagit med Widell-Zetterström redan för minst ett år sedan och sedan skolat in honom så han kunde ta Nordfeldts roll nu.  

Janne Anderssons målvaktsval är bara en av många oförklarliga, närmast bisarra beslut som skapat dagens situation – ett svenskt herrlandslag som är sämre rankat än någonsin och som ingen verkar vilja titta på längre.    

I morgon får Nordfeldt starta och Viktor tar andra halvlek. Det är också obegripligt men det är väl det målvaktsarvet Janne vill efterlämna.