Avvikande spelmönster: Amadeus Sögaard och Ashley Youngs utvisningar

Det till synes oförklarliga har ofta en förklaring, även i fotboll. Till och med när det gäller röda kort. I avgörande matcher. Zinedine Zidane hinner tänka att ”skallar jag den här italienaren kommer Frankrike att förlora VM-finalen 2006”. ”Frankrike”, troligtvis inte ”mitt Frankrike” eller ”mitt lag” utan just Frankrike. Och så skallar han. 34-år gammal – en av världens kanske allra bäste fotbollsspelare just då, i ögonblicket före och de 10 åren dessförinnan.

Evertons enskilt viktigaste match under första halvan av säsongen är alltid den mot grannen och arvfienden Liverpool, en slags ”hedersmatcher” fullt jämförbara med lokala VM-finaler.  – så varför tog 38 -årige Ashley Young två tidiga gula kort och blir utvisad i går eftermiddag?

Brommapojkarna spelade matchen som kan avgöra deras allsvenska existens borta på Studenternas, i går eftermiddag. Varför tar Amadeus Sögaard två tidiga gula? För båda spelarna tar, det är inget de får, det råder abslolut ingen tvekan om att de ska ha det där andra gula korten.

I analysen av Zidanes skallning ska läggas in saker som manligt hederskodex, konflikthantering, impulskontroll men även det faktum att Zidane redan vunnit allt, inklusive en VM-titel. Zidane hinner göra ett snabbt överslag, vad ska vi prioritera och hur ska vi lösa det och svaret är våld och vendetta!

Vad är det som gör att Amadeus Sögaard och Ashley Young beslutar sig för att göra något som de vet är extremt riskabelt? Där deras vinst är relativt marginell och konsekvenserna av en förlust gigantiska. Ofta kan ett rött direkt förklaras av bristande impulskontroll och oskicklighet men att ta två gula, under så kort tid, under de där omständigheterna är tillsynes oförklarligt. Med den erfarenheten. Speciellt som mittbacken i BP är lagkapten – han bär bindeln för att han alltid ska fatta de bästa besluten för laget, för kamraterna och klubben.

Amadeus Söögaard gör egentligen samma misstag två gånger. Han blir överspelad och löser då problemet så som han brukar göra det – han griper efter motståndarens tröja och drar. Han gör det i 22:a minuten på motståndarnas planhalva och förhindrar en mycket farlig omställning. Förmodligen rätt beslut. Med detta i tankarna, att han inte under några omständigheter kan riskera ett andra gult: varför gör han exakt samma sak, i straffområdet, 12 minuter senare?

Jag har inget svar men jag kan spekulera. Amadeus har en far som dels tror han är utvald, har en speciell och vinstgenererande relation till Gud, dels är berömd för att lösa konflikter på ett mycket snabbt och rationellt sett: ser du ett rådjur stå och äta din frukt i din trädgård i villaområdet där din familj bor tar du fram geväret och försöker döda djuret genom badrumsfönstret. Kanske påverkade faderns klassiska konflikthantering även Amadeus?

Kanske har Amadeus haft otur med DNA och är så pass mindre intelligent att han tror att han kan lösa alla problem på planen med att dra i motståndarnas kläder eller kroppar. Det brukar ju funka så i svensk elitfotboll. Det domaren inte är säker på släpper han/hon.

Det finns inget VAR att förlita sig på som i alla andra europeiska länder  – är domaren inte säker så slipper denne knytnävsslag i bakhuvudet, släpper tydliga hands i straffområdet och släpper Amadeus form av problemlösning trots att han inte släppt motståndaren. För Amadeus grepp är inte för att försvåra ett avslut, det är för att förhindra ett avslut – så hårt och så länge håller han i motståndaren. Amadeus håller fast för att han kan, för att han ofta får och för att kompensera att han själv är relativt klumpig, långsam och alltför ofta överspelad. Ifall han inte tar djup och springer tillbaka till målet men det är inte en speciellt manlig problemlösning. Bättre att agera här och nu.  Sögaard agerar exakt så en hockeyback, berövad sin klubb, agerar. Och får på sin höjd två minuters utvisning. Att visas ut i fotboll får orimligt stora konsekvenser – det gör de för att fotbollens makthavare lever i sin alldeles egen lilla reaktionära bubbla.

I den här soppan måste vi också lägga att Amadeus haft motståndarnas tränare som sin egen tränare i flera år. Kanske betyder den relationen något, kanske inte. Ifall inte Amadeus drar ner motståndarens anfallare så gör denne troligtvis mål. Men risken för mål är än större vid en straffspark och blir du dessutom utvisad, och avstängd…

Amadeus andra gula hade kunnat förklaras ifall han drog ned motståndaren i matchens slutskede. Nu är det mer än en timme kvar och BP: s allsvenska existens hänger på resultatet. Finns det fler alternativa förklaringar?  Vet inte. Sirius vann.

Ashley Youngs gula kort är än mer besynnerliga. Det första är en eftersläng i 18:e minuten cirka 80 meter från egen mållinje. 38-åringen står på hälarna, blir avdribblad och löser en hotande omställning genom att fälla motståndaren. Det är ingen tvekan, varken hos Young eller domaren. Det kan eventuellt förklaras med att Young känner sig förnedrad och vill hämnas men mer troligt att tränaren har predikat att Liverpools bästa vapen är snabba omställningar och det är exakt vad som håller på att ske – 80 meter från mållinjen. Young har sålt sig, misslyckats, hur ska han kompensera?

I det perspektivet, att personlig heder och tränarens ord väger tyngst – varför försöker han en fullständigt meningslös glidtackling 11 minuter senare?  För att visa att han trots 38 år motsvarar tränarens stora förtroende? För att visa att han fortfarande är de stora matchernas man?

Young kan välja mellan att försöka täcka eller blockera ett inlägg från kortlinjen så att bollen troligtvis studsar till hörna. ELLER försöka kasta sig in mot motståndaren, hinna före till bollen, nå bollen med tårna och peta ut den till hörna. Young vet att det är massor av människor i straffområdet så även om bollen trots allt går över honom så föreligger det inte någon akut målchans.

Young är i ögonblicket även pinsamt medveten om att han möter en motståndare som är 15 år yngre och rätt mycket mer explosiv. Young är fortfarande överraskande snabb över längre sträcker men explosiviteten är förlorad, på den här nivån. Oavsett hur Young beslutar sig för att lösa situationen kan man knappast vinna mer än att motståndarna får en hörna. Däremot kan han ju missa glidtacklingen och få ett andra gult, vilket är och blir katastrofalt. Hans lagkamrater kämpar tappert ända till slutet av matchen då Liverpool avgör. På en straff och en snabb omställning.

Både Sögaard och Young har upplevt exakt de här situationerna miljoner gånger. Kanske inte så ofta att spela med ett tidigt gult kort men den sortens snabba övervägande och alternativa problemlösningar ställs de inför tusen gånger varje match.

Så återstår två möjliga förklaringar: antingen att de tar ett andra gult helt medvetet, kanske i utbyte mot en summa pengar så stor att den är ovanlig utanför arabvärldens klubbfotboll eller att de helt enkelt är så dumma att de fattar fel beslut, får huvudrollen i den scen som kan kallas ”avvikande spelmönster”.

Den sortens dåliga beslut som målvakter och mittfältare sällan tar. Inte enbart för att de generellt är mer intelligenta och reflekterande än forwards och försvarare utan även för att de mer sällan ställs inför de här situationerna där de måste fatta avgörande beslut på mycket kort tid. Då ska man ändå tänka på att fotbollsspelare ofta har längre tid på sig att fatta de här besluten för deras sport är inte lika intensiv och snabb som till exempel basket, handboll och ishockey. I fotboll har du som utespelare med hyfsad spelförståelse nästan alltid chansen att tänka först. Till och med flera gånger, göra överväganden, kalkylera risker och möjligheter. Jag är övertygad om att Amadeus Sögaard och Ashley Young gör det – på sina alldeles egna sätt. Jag är också övertygad om att detta, intelligens i elitfotboll, är ett väldigt, väldigt underskattat ämne. Att många bra, lovande fotbollsspelare väljer andra sporter eller slutar för att de helt enkelt är mer intelligenta och inte står ut med att dela hopp, tro och kärlek till fotboll med sina tränare och lagkamrater. Medan de som blir kvar…  

Det är i alla fall en gammal målvakts försök att förklara det närmast oförklarliga i fotboll.