Amanda Zahui B och rasismen i svensk basket

Sveriges kanske bästa basketspelare vill inte längre representera sitt land, och förbund. Hon hänvisar till rasismen i svensk basket och att hon inte känner sig helt trygg i landslagsmiljön. Som exempel anger hon att ingen från förbundet kontaktade henne när hon satt fast i Israel i början av kriget. 

Det sistnämnda borde förbundet skött bättre men det är ett litet ganska svagt förbund som arbetar i motvind.  Svagt när det gäller att locka till sig publik och sponsorer men starkt i att engagera ungdomar från alla samhällsklasser och kulturer, speciellt från det vi numera kallar ”orten”. Basket har alltid varit en förebild vad gäller att integration och som mångkulturellt omklädningsrum. Framför gäller det unga tjejer vilket också resulterat i A-landslagets framgångar de senaste 15 åren. De valde basket, inte fotboll.

Det är också 15 år sedan jag skrev ett långt kapitel om svensk basket föredömliga arbete i Svenska Turistföreningens årsbok 2009: ”Äkta svenskt”. Mitt huvudexempel var en 15-årig tjej i Polisen Stockholm som redan var på väg in i seniorlandslaget. Jag minns att jag fick övertala Amandas mamma att få intervjua Amanda per telefon för det fanns en liten ring runt henne för att beskydda den 190+ cm långa, kraftiga talangen från allt  – utom att bli konstant foulad under korgen.  

I texten tog jag också fasta på att så många i seniorlandslagen var söner och döttrar av huvudsakligen afroamerikaner som kommit till Sverige som basketproffs och stannat. 

Diskussionen om rasismen i svensk basket tog fart efter att en liten grupp Malbas-supportrar ropat ”n-ordet” under en match för några veckor sedan. Något som klubben först fick klart för sig efter matchen. 

För mig är basketen den i särklass mest icke-rasistiska idrotten i Sverige eftersom ”White men can´t jump”. Afroamerikaner har alltid beundrats. För deras ”skills” , deras basketkultur, ofta även för deras ödmjukhet. 

Händelserna i Malmö är förhoppningsvis en väckarklocka för både Malbas och förbundet. Man har tagit arbetet med rasism för givet eftersom sporten numera är anti-rasistisk i sitt DNA. Trodde vi. Men sporten är också läktarna, supportrarna, partipolitiken och förorternas fördomar. Där har man kanske varit lite naiva vad gäller Sverige år 2023. Där finns en stor, och viktig uppgift för förbundet och alla klubbar, ja varje coach i varje lag ska börja prata om rasism, (plus jämlikhet och respekt för oliktänkande). Ta en timeout på varje träning, låt killarna och tjejerna hämta andan medan du berättar om rasismens historia och utbredning i Sverige idag. 

I det jobbet hade Amanda Zuhui B varit en given stjärna och idol att följa. Att man kan bära landslagströja, vars stolt och se varje match och basketträning som ett bevis på hur anti-rasism fungerar i det svenska samhället. Istället sätter sig Amanda längst ut på bänken, pekar finger och säger att hon inte pallar trycket. 

Lika viktig som förebild är Amanda vad gäller figurideal och kvinnlig kroppshets. Ofta ser jag långa unga tjejer som går kutryggiga, med sänkt huvud och i skor utan klack för att de skäms för de är långa. Och stora tjejer i bulsiga kläder för att de skäms för att de är kraftiga. Amanda är hög som ett hus, stor som ett hus och rör sig nästan lika smidigt och snabbt som en balettdansös. Hon är framgångsrik och beundrad och en extremt viktig och bra förebild på alla möjliga sätt.    

Vi fattar alla vår egna beslut i svensk basket. Amanda har gjort det nu. I rädsla eller vredesmod eller både och. Jonas Jerebko tog ett förfärligt och korkat beslut för två år sedan som han kommer ångra resten av livet. Jag hoppas att Amanda Zuhui B ser möjligheten att påverka matchen mot rasism och ställer sig på planen igen. Allra helst i ett gult landslagslinne.