Fotbollsromantikerna tar död på svensk fotboll Del: 5: Därför vågar inte Malmö FF annat än att lämna WO 

Unga män i rånarhuvor, hatramsor, en aggressiv stämning plus obehaglig rök och XXL-flaggor så man inte kan se matchen. Det är numera en inofficiellt erkänd del av svensk elitfotboll (och i går även på elitishockey men då utrymde polisen en sektion på Malmö Arena). Polisen kommer aldrig utrymma Norra Stå på Stadion. Det är MFF:s läktare men en angelägenhet för såväl svensk fotboll, Malmö stad som för Sverige.

MFF:s egen kulturambassadör, den f d juniortalangen i klubben och sedan 60 år tillbaka trogna ståplatsförfattaren Fredrik Ekelund /Marisol skrev om sin skräckupplevelse på läktaren under matchen mot Varberg. Han frågar sig varför han under de för klubben acceptabla omständigheterna ska förnya sitt årskort? Han gör det i Sydsvenskan, staden enda seriösa medieplattform. Klubben väljer att inte kommentera, de säger att en individuell fråga besvaras internt och personligt. Som om frågan inte var relevant för hela Malmö, och Fotbollssverige. Att närmat hånfullt trivialisera och bagatellisera ett problem som är avgörande för klubben svensk elitfotbolls framtid är så galet fel. Det vet naturligtvis också styrelsen och alla deras heltidsanställda mediespecialister. Ändå väljer Malmö FF att lämna WO. 

Den idrottsförening som inte klart och tydligt tar avstånd till hatkulturen – den klubben bör Malmö stad omvärdera sitt stöd och samarbete med. Det är inte förenligt med varken stadens och idrottsrörelsens värdegrunder. Då MFF har en perfekt chans att manifestera sitt avståndstagande och redovisa sitt arbeta mot hatkulturen väljer man ändå tystnaden.  

Orsaken är feghet, och rädsla. Man backar hem med hela klubben istället för att vara offensiva mot de mörka och politiska krafter som kännetecknar motståndarna. Orsaken är att motståndarna i det här fallet är en högljudd falang av deras egna medlemmar. Den i grunden utomordentliga svenska modellen har förvandlat styrelsen till en grupp medlemsdemokratis marionetter, indirekt kidnappad av de här medlemselementen och livrädda att tappa kontrollen helt och hållet. I flera frågor med stort symbolvärde har man förlorat omröstningar de senaste årsmötena. Det har bland annat resulterat i en utebliven storsatsning på damfotboll, nej till VAR och fullständigt meningslösa och falska försök att begränsa den icke aggressiva ståplatskulturens expansion. 

I tio år har speakern bett förövarna respektera klubbens reglar. I tio år har ståplats skitit i förmaningarna och problemen eskalerat.  AIK är det bästa exemplet på en svensk elitklubb som gett upp och vad det resulterar i. Men det går att arbeta annorlunda. Man gör det delvis i Danmark och man är väldigt framgångsrika i Tyskland, trots, eller tack vare, att medlemsdemokratins förespråkare tar våldet och hatet på större allvar. Eller inte är så jävla fega. I går stod St Paulis och Karlsruhes supportrar stå sida vid sida och hade gemensamt tifo. De älskar definitivt inte varandra men de hatar inte heller. Svensk elitfotboll, och Malmö FF speciellt, har mycket att lära av Tyskland. Och om det som borde vara självklar samhällsmoral, den moral som Malmö FF i ett århundrade var symbolen för i både staden och svensk klubbfotboll.

Situation på Stadion liknar många sätt de kravaller och samhällsförakt (typ blåljushatet) som Koranbränningar resulterar i. Även de unga maskerade männen har familjer och föräldrar som är motståndare till hatet och våldet – de är så många fler men vågar inte agera och öppet motsätta sig det. Tystnaden är total.      

Om inte Malmö FF:s styrelse kan och vågar – vad är det som får Malmö stad att tveka? 

Länk till texten i Sydsvenskan!