IFK Norrköping – Malmö FF

En klassiker, med mycket prestige. Som även IFK verkligen ville vinna. Men sjätte IFK-förlusten på åtta matcher. Fanns dock några ljusglimtar, förutom att IFK faktiskt är favoriter mot Varberg och har en hygglig chans mot Sirius. Måste bli minst tre poäng. Kan verka oväsentligt ifall IFK blir 10:a eller 8:a men det handlar om hur man ska värdera Guld Glens ledarskap och otvivelaktigt dåliga resultat. I både omklädningsrum och i styrelsen. Jag tror han sitter säkert, det borde han inte göra. Jag tycker det finns tecken på att IFK inte är ett lag i balans, som inte mår bra men mer om det i en kommande text. 

Ljusglimt av guld: Arnor Traustasons 86 minuter: hans löpvillighet, precisa passningsspel och underbara attityd. Fantastiskt!

Silver: Anton Eriksson vinner bollen nere vid egen hörnflagga, dribblar av två motståndare passar bollen och springer med i omställningen. Ett par sekunder senare är han framme vid straffpunkten men det är Victor Lind som får bollen och avslutar, strax utan för bortre stolpen. Det säger mycket om Rydströms MFF att en mittback hos motståndarna kan springa ifrån sju MFF-are och bara har tre backar mellan sig och målet vid avslutet. Då både han och Lind är totalt omarkerade. MFF:s arrogans borde ha straffats i första. 

Är det så IFK Norrköping ska spela så kommer jag älska det. Men det kräver mod, dedikation och attityd. Plus gigantisk löpsvillighet. Plus, tror jag, en helt annan tränare och ett par andra spelare. Men försöken att äntligen spela med en trebackslinje är positivt.

Brons: På tilläggstid tar Totte Nyman hemjobbet och peter bort bollen precis när Taha Ali ska avsluta, vid straffområdet. Varefter han tar en maxlöping tillbaka för att en omställning men får ite bollen av Jansson. Den attityden, precis som Traustason. Tänk om alla hade den inställningen. 

Ljusglimtsbonus: Tyckte också att Victor Lind och Yahya Kalley förtjänar plus. Och Oscar Jansson gjorde vad han skulle.