Maic Sema och spiken, i hans egen kista

Maic Semas farväl är redan klassiskt. I sista hemmamatchen, på tilläggstid, avslutar han upphämtningen från 0-3 till 4-3. Absolut ingen elegans utan en målvaktstabbe som hamnar framför Maic, som träffar snett, men bollen rullar ändock i mål. Han var på rätt plats, på rätt tidpunkt. I måndags.

Två dagar senare säger han till Fotbollskanalen att han är på fel plats vid fel tillfälle. Apropå att klubben inte förlängt kontraktet, men att 34-åringen velat stanna: ”Om inte klubben eller personer i klubben uppskattar mig /…/ är jag på fel plats”.

Maic Sema har haft en brokig karriär. Han har inte hållit allsvenskt klass på ett par säsonger nu. 34 år gammal med 3 mål på 60 matcher under 5 säsonger för IFK är ungefär som bollträffen i 90+-minuten i måndags. Det är självklart att IFK Norrköping ska gå vidare utan honom. Liksom utan Telo, Ari och ett par andra. MEN. Han beskriver det i FK som om han sagt att han ville fortsätta, fick ingen respons och så ”ett par dagar innan matchen mot Varberg” fick han veta att det är över.

Maic är född och uppväxt i Norrköping. Han och lillebror och mamma är legendarer, på sitt sätt. Och oavsett det. Varför klubben inte kan vara tydlig och uppriktig med sina beslut, varför man skjuter och väntar kan inte tolkas på annat sätt än att man antingen missköter en viktig uppgift eller är arroganta mot en av sina närmaste.

För mig som utomstående är detta en av många små händelser som alla pekar på samma sak – IFK Norrköpings herrseniorer mår dåligt. Klubben borde skaffa en ny sportchef och en ny tränare medan Maic Sema självklart ska spela vidare eftersom han älskar att lira men han skall göra det i en annan tröja och vara stolt över sin relation till klubben. Precis som klubben ska vara stolt över Maic.