Mannen som tappade sin kompass

Janne Andersson betonade alltid sina rötter. Fadern, småklubbsfotbollen, vikten att tänka på framtiden och inte nuets omedelbara resultat. Han framstod som hjälten i en socialdemokratisk valfilm från 1950-talet. I tålamodet låg den kommande, för många överraskande, succén. Så kom karriärvändningen i IFK Norrköping, så var det de första åren i Blågult. En man som levde som han lärde. Och vida beundras för detta.

Tiden hann i kapp hans fotbollskunskap men istället för att hoppa av och testa utländsk klubbfotboll stannade Janne kvar, levde på minnena. I takt med motgångarna kom bitterheten, föraktet för kritikerna. Jobbet blev helt enkelt det enda han hade kvar, som fotbollstränare. Inte visionerna, inte tålamodet. När han ifrågasattes av en TV-expert kunde han inte längre hålla tillbaka utan ett par års dåliga resultat formligen spyddes upp – inför svenska folket.

Han vägrade avgå, han sa till pressen vid tredje sista samlingen att han minsann hade haft lukrativa jobberbjudande men hans moral gjorde att han stannade. Moralen hänvisade han inte till när han vid samlingen därefter sade sig vara beredd att ta ett jobb i Saudiarabien eller någon annan diktaturstat. Så som alla chefskollegorna på förbundet redan gjort.

Nu tar Janne Andersson ut sin sista landslagstrupp och jag hade hoppats att han tagit sista chansen att återknyta till hans ex-ledstjärna, att han inte tagit med de där överåriga komplementspelarna utan faktiskt gett några unga chansen att vara med och utvecklas. Det där med framtiden och fostran som var så viktigt för 15 år sedan.

Det är dock samma 30+-are som vanligt. Alla bänkspelare, alla över krönet: Kristoffer Nordfeldt, Emil Krafth, Ken Sema, Marcus Roldén Filip Helander och ett par till, i två närmast meningslösa landskamper. Han beklagade istället att skadade 34-årige Albin Ekdal och ett par andra inte kunde vara med och ersatte dem med nya överåriga. Man saknar Markus Bergs namn.

Det är jättetråkigt att det slutar så här för en man och tränare jag verkligen beundrat. Jag undrar ibland om Janne tänker på vad hans far hade sagt nu – han som enligt sonens egna ord lärde honom allt om moral och rättvisa?