Tottenhams innovativa taktik del 2

Irriterades så av Pontus Kåmarks brist på fantasi att jag stängde av efter 2-1 till Chelsea – att stoltsera med sitt oförstånd är ansträngande att höra. Nu, i efterhand, ser jag att Bojan i studion är på samma linje som jag – vad hade Spurs att förlora med nio man? Och Dejan Kulusevski berättar att de i omgången innan spelade lika offensivt borta mot Luton och vann, trots en man mindre.

Nu vittnar han om den triumfatoriska stämningen i derbyförlorarnas omklädningsrum och hur stolta fansen är som stod kvar och sjöng och hyllade sina modiga 1-4-hjältar.

Chelsea säkrar faktiskt inte segern förrän på tilläggstid. Spurs har två jättechanser att kvittera alldeles i slutet av matchen. Så hur man kan då kritisera Ange P:s taktik så hårt? Jo för att den inte följer tränarutbildningens teoridel.

Kåmark och Jonas Olsson i studion, liksom programledaren, rabblade tränarteori 1A – att du måste ha press på bollhållaren. Men måste man alltid ha det, under alla omständigheter? Tänk om man nu, som Spurs nästan lyckades med, vill få motståndarna att slå de där bollarna utan press och just därför kommer de slå dem in i absurdum och misslyckas med dem. Antingen för att medspelarna springer offside eller att bollarna blir så långa att målvakten kan bryta?

Nu var flera i Spurs sjubackslinje så ovana att de gjorde stora fel och inte var observanta när löpningarna kom men är man mer uppmärksamma kan man spela så här – i perioder. Korta perioder som totalt förvirrar motståndare vars tränare säger att har inte motståndarna press på bollhållaren och ligger med en hög backlinje så ska de där bollarna slås. Alltid. Alltid är inte alltid, inte ens i fotboll.

Ps Jag tror att Spurs, i ett längre och mentalt perspektiv, var måndagens riktiga segrare. I motsats till att de backat hem, förnedrats, förlorat stort och bara känt sig smärtsamt besegrade.