Robin Olsen och Jannes besynnerliga målvaktspolicy

Han har varit den i särklass bäste och jämnaste svenske spelaren de senaste två, tre åren. Under alla de här mer eller mindre dåliga prestationerna av Sverige har Robin Olsen många gånger räddat Sverige från än mer förnedrande förluster. Det som i alla år varit Sveriges styrka, försvarsspelet, har fallerat med förfärande frekvens men då har Olsen varit där och tippat bollen till hörna eller tagit ett stenhårt avslut, för laget.

I går var inställningen så dålig att även målvakten smittades. Han agerar uppgivet på 2-0, det tredje är naturligtvis helt hans mål men det som verkligen gjorde ont var hans agerande vid 1-0-målet. För det ska han ta. Och han hade blockerat avslutet 10 av 10 gånger, tidigare i landslaget. Jag har följt Robin Olsen sedan första träningarna med MFF i januari 2012 och vågar påstå detta.

Jo, det är ett friläge men Olsen är ute, täcker bra i teorin men precis före avslutet blir han rädd och i stället för att möta med bröstet vänder han sidan till och blir så liten som möjligt. Han t o m vänder bort huvudet och bollen tar mitt i det felvinklade bröstet och studsar i mål.

Han gör så för att bollen studsar och avslutet måste komma högt. Olsen gör allting rätt men inser ögonblicket efter att han hoppat upp att han kommer att träffas av en hård boll högt upp på kroppen. Och blir rädd.

Så ska inte en svensk landslagsmålvakt agera. Så ska aldrig en målvakt som Robin Olsen göra och ändå gör han det. Delvis kan det ha att göra med matchovana – att han liksom många andra svenska målvakter valt att vara andremålvakter i sina utländska klubbar och därför saknar matchträning.

Men huvudorsaken är naturligtvis inställningen. Den som är tydlig i hans kroppsspråk efter att inte helt blockerat tvåan och inte nog tydligt signalerar frustration och uppgivenhet. Det var nära en trea efter en hörna när Cajuste glömde markera men trean kom ju lite senare ändå.

Nu hade Olsen kunnat få konkurrens av åtminstone två lite yngre allsvenska målvakter som fortfarande utvecklas (Dahlberg och Widell Zetterström). Men Janne Andersson har totalt ignorerat dessa. Jag vet inte varför. Det är många val och uttalanden Janne Andersson gjort de senaste åren som i mina ögon saknar logik men vilka målvakterna han valt och inte valt är det kanske mest svårförklarliga. Ja, faktiskt rent absurt. Att han insisterat på Kristoffer Nordfeldt, vars kvalité sjunkit betänksamt i allsvenskan senaste året, är förklarlig eftersom ingen annan har erfarenhet av landslaget. Och ingen har erfarenhet av landslaget för att Janne Andersson inte har tagit ut yngre målvakter som är betydligt bättre – men saknar erfarenheten.

För att försöka förstå varför målvakter som Viktor Johansson i Rotherham och Leopold Wahlstedt i Blackburn gått före har jag sett flera av deras matcher i engelska The Championship och Ligacupen.

Wahlstedt känns väldigt ung och oskolad. Han agerar som en U21-målvakt, Johansson är myndig, går ofta ut på höjdbollar och är relativt kraftigt byggd. Trots detta har jag sett honom släppa in mål där han valt att bli liten och blunda istället för att ha modet att stå kvar och stoppa bollen. Hans räckvidd är begränsad och han spel med fötterna inte alltid optimalt. Viktor Johansson är en duktig 25-årig målvakt men jag är rädd för att han varken hamnar i EPL eller någonsin kan bli mer än tredjemålvakt i landslaget.

Ps Jag är glad över att Fredrik Ljungberg i studion uppmärksammade Olsens dåliga ingripande. De före detta utespelarna till experter brukar sällan eller aldrig göra det utan betraktar generellt alla frilägen som omöjliga att  rädda för målvakten.