Timeout – ett blodigt drama om idrott mellan bänkarna

Ett unikt historiskt dokument, om en simpel, svensk, sporthändelse. 27 år senare skriver en etablerad författare, och dramatiker, 350 tätt tryckta sidor om en SM-finalserie. Än mer anmärkningsvärt att den inte handlar om fotboll eller hockey, saknar såväl stjärnor som folkkära klubbar. De fem SM-finalerna mellan Södertälje BBK och New Wave Sharks från Göteborg var inte ens spännande, på planen. Dramat utspelades istället mellan publiken och planen där två vuxna män utan impulskontroll battlade för dominans. ”Timeout” (Autio/Press) skildrar en skoningslös duell mellan de två karismatiska basketcoacherna ”Jonte” Karlsson och Freddy Mravec.

De två har helt olika bakgrund, företräder olika coachskolor men har samma attityd och ett temperament som ständigt fylls på och alltid verkar skumma över. Det var en finalfight som levde på bänkarna, i media och på läktarna. Överallt under ett två veckor, överallt utom just på planen, i princip alla fem var avgjorda i halvtid. Varför de var på detta viset? En förklaring är att svensk basket plockade hit flera amerikanska coacher som fascinerats av Bobby Knight (avled för tre veckor sedan) och andra högröstade, krävande, oerhört auktoritära  ledare. Det var något helt nytt i svensk idrott med ledare som var aggressiva och inte tvekade att förnedra spelare – så som man gjorde i USA på den tiden. Jag vet inte hur många svenskar med nån bokstavskombination som skrikande stått och gestikulerat och kastat rittavlan i golvet men de verkar ha haft en ledarasyl i Basketsverige.  

Jonas Autios prosa är rak och enkel, dokumenterande, inte översållad med adjektiv. Han överlåter reflektioner och minnen åt de närvarande, tar inte ställning, värderar varken de sportsliga insatserna eller rättvisan i resultatet. Det är samtidigt en berättelse om svensk basket från 1970 och fram till 2010. Vilket jag också tycker är bokens enda minus. Finalen fylls ut med långa, anemiska anekdoter om landslag och Basketligans uppgång och fall. Vilket i sig är intressant men dramatiken pausar, det blir lite som de där andra halvlekarna som förvandlades till fem rätt tråkiga transportsträckor.  

Timeout en underbar, och utomordentlig, sportbok om åtta turbulenta dygn i april 1996 som skakade vår föreställning om vad en svensk idrottsledare är. Timeout ska absolut läsas av alla basketmänniskor, unga guards såväl som gamla centrar och alla coacher på alla nivåer. 

Det enda jag själv saknar (som då var landets ende basketkrönikör i Kvällsposten) är det faktum att Heta Skåne faktiskt vann en match mot blivande mästarna New Wave och förlorade de tre andra ganska knappt. Det är den enda skånska, likväl modesta, basketframgången på nästan ett halvt sekel. Ännu tajtare, fast 3-0, var det i semin mot Plannja. Det gör fem ojämna finalmatcherna än mer absurda. Förklaringen är knappast de proppfulla små sporthallarna man spelade i. Men kanske var coachernas krav så höga att när spelarna började tappa fanns ingen ytterligare växel, ingen plan B. Det faktum att ingen av coacherna heller lyckades förändra matchbilden i halvtid säger rätt mycket om deras kvalitéer, eller vi kan kalla det jämnhet. De var bättre på att skrika och gestikulera inför sin stora publik än på att motivera spelare.    

I det allra sista kapitlet möts de på en restaurang i Göteborg. 27 år senare. De bedyrar sin aktning men talar förbi varandra. Deras konflikthantering är lika tafatt som då, det känns inte som om de är vana att lösa problem med försonade kramar. Man lämnar boken med känslan av att inget är riktigt löst och accepterat. Men de jobbar liksom på det, samtidigt som svensk basket långsamt försvinner in i historien över lagsporterna som inte lyckades. Varken de, eller svensk herrbasket, har begripit hur man vänder matchbilden i andra halvlek. 

Ps När får jag uppleva Timeout på en liten intim teaterscen? När får alla dessa överstarka känslor och konkreta drömmar (om att styra unga atletiska män) i två medelålders mäns kroppar åter röst?