Inkilning – och mina egna erfarenheter

Det är väldigt sällan jag berörs av en sportbok – att jag verkligen känner att den tydligt påverkat mig, förändrat mig. Det gör ”Inkilad” (Norstedts).  

Skriven av Erik Granqvist och Johan Esk. Esk är DN-journalist, Erik den f d elithockeymålvakten, och TV-experten, som för två år sedan berättade hur man i SHL-klubben Luleå rakade rookisarna över hela kroppen medan de låg fastspända på en massagebänk i duschen med ögonbindel. Och att man knöt ett hårt band om kuken – för att förtydliga att det även var ett sexövergrepp. 

Det här hade hållit på i generationer och det skulle ta ytterligare generationer innan det mildrades. Den här formen av mobbing har varit vanlig i hela Sverige, inte enbart i idrottsrörelsen men värst där och alla brutalast i ishockeyn. Nästan alla har mått väldigt dåligt men försökt förtränga det. RF och idrottsrörelsen har i princip inte gjort nånting för att stävja och stoppa. Det är mest uppgivna gester och en ovilja att lägga sig in traditionsbundna mansriter. Samtidigt som cirka 70 % av alla offer för sexuella övergrepp ”fryser” och blir passiva medan de flesta andra försöker kämpa emot. Nästan alla förblir rädda och passiva efteråt, skammen är alltför stor. 

Bokens undertitel är ”om dolda övergrepp i idrotten skugga”. Jag har aldrig upplevt en inkilning – jag har svårt att tro att jag hade accepterat det men det finns andra mer sofistikerade former av mobbing och att göra sig rolig på mer utsatta lagkamrater eller vänner. Jag är en av de som ofta skämtat om svagheter eller misstag. Övertygad om att det var roligt, att pika någon. Jag har aldrig reflekterat över att det skulle skapa mer än en ögonblicklig förlägenhet som återgäldadats men Erik Granqvist bok får mig att fundera och rannsaka mig själv. 

Jag tycker Erik framställer sig själv som en sökande och rätt känslig person. Säger någon nåt som inte är positivt blir han genast illa berörd. Varje gång. Kanske beroende på att han påminns om övergreppet som 19-åring? Han berättar om en brokig karriär och många märkliga metoder att bearbeta sina svagheter och mentala brister på – han regerar hårt, och omedelbart. 

Men att Granqvist är överkänslig för ”kamratliga” skämt eller ”lättsamma” kommentarer om hans originella problemlösningar är inte hans fel. Det är vi, sådana som jag troligtvis var, som borde förstå och inte kommentera det vi finner lustigt. Eftersom det skadar Erik Granqvist, och andra. 

Jag blev ofta hånad för att jag som barn läspade och hade svårt med att skilja på y och u. Jag gick på röst- och talvård i nästan hela låg- och mellanstadiet. Men de som skämtade gjorde det för att de fann en svag punkt hos mig. Det var inte roligt, jag skämdes för mina svårigheter och försökte maskera dem genom att till exempel inte använda ord som började på s, och att alltid svälja omedelbart innan jag ska prata. Så gjorde jag alltid även i radio och TV. Jag tror inte det påverkade mig speciellt mycket men guarden, försöken att inte blotta sig, kom automatiskt och gör det nog fortfarande. Alla hade en svag punkt – i tonåren gällde bara att svara med samma mynt. Efter grundskolan tog ”mobbandet” slut men det fanns en oerhört tydlig hieraki i alla omklädningsrum. Speciellt när man var 15-16 och de andra vuxna män som inte riktigt accepterade en.  

Eriks Granqvist utsatthet förstärktes av att han var målvakt, i en sport där svaghet och brist på aggressivitet hånas och föraktas. Målvakter är dock mindre utsatta i hockey och handboll. Mer i fotboll eftersom det anses som mindre farligt och fotbollsmålvakter ofta utpekas som omanliga och svaga. Likt en ”halvmän” som inte tåler en tackling. Så har jag upplevt fotbollen och föraktet för svaga målvakter som inte riktigt är lika manliga som utespelarna lever kvar. Speciellt bland media och supportrar. 

Inkilad är en viktig bok för alla landets idrottsledare. Kanske är ren inkilning försvunnen men föraktet för de som är annorlunda eller sämre lever kvar. Liksom en del människors behov av att vinna beundran genom att utnyttja andra. Både fysiskt och psykiskt.    

Ifall någon av de jag gjorde mig lustig över läser detta så är den här självrannsakan även ett stort förlåt. Jag har alltid trott på skrattets kollektiva effekt: så väl läkande som förstärkande av grupptillhörigheten. Jag borde tagit det på större allvar, varit mindre lättsinnig.