Andri Guðjohnsen syndromet

Läser Noa Bachners ”Den sista utposten”, om svensk och internationell fotboll. Verkligen bra bok, speciellt i ljuset av att SvFF nu äntligen gör sig av med de dysfunktionella chefer som bland annat ansvarat för talangutveckling (till vilka jag absolut räknar Janne Anderssons 30+-landslag). Egentligen handlar det sistnämnda enbart om att ha tålamod och ge unga spelare chansen. Man växer med förtroendet! 

Ser samtidigt Andri, spelaren som var alltför dålig för IFK Norrköping, göra succé i Lyngby. I går mot potentiella serieledarna Brøndby forcerade han fram först en BIF-utvisning och sedan kvitteringen på tilläggstid. Båda gångerna för att han helt orädd tog löpningen, kastade sig fram och nickade – det som ingen annan vågade. Och Österrikes reservmålvakt vågade inte gå ut och plocka bollen för han visste att den där blonde spelaren går stenhårt efter bollen, oavsett vad. Ibland känns han som en 22-årig Totte Nyman. 

Det är inte konstigt att svensk fotboll producerar så många färre talanger än grannarnz, att det går så dåligt för alla landslag, när elitklubbar inte ens kan identifiera vad som är talang. I en svagare serie än danska ligan borde ju Andri har gjort massor av mål. Så vad gick så fel – förutom den katastrofala tillsättningen av tränare. På sätt och vis är ju Andri på planen vad Kim Hellberg är på bänken. Extrema talanger som IFK inte ansett vara tillräckligt bra. Och om nu samma personer ska rekrytera en ny tränare och skaffa nya spelare – vad säger att de lärt läxan och gör rätt den här gången? Bara det faktum att man diskuterar med Petter Wettergren känns djupt oroväckande.   

Vad Bachner inte tar upp är det faktum att när vi värderar och analyser svensk herrfotbolls närmast traumatiska utveckling bör vi också fundera på vilka ledare vi har och rekryterar? Vilka människor vill ta ansvar i ett förbund som vad gäller idéer verkar vara kvar på 1900-talet. Vilka människor vill ta ansvar i en förening där du kan få sparken på varje årsmöte för att du är kritisk till delar av läktarkulturens utveckling. Eller vill göra svensk fotboll mer professionell. Eller vågar satsa stort på att utveckla spelare även om det under nån säsong innebär sämre resultat?