Karaktärsmordet på en förbundskapten i fotboll 

Har Janne Andersson ställt in delar av en landslagsträning för att han var alltför bakis? Har han väckt hela övriga truppen för han och Wettergren och Lasse Jacobsson festat på balkongen klockan två på natten? Brukar han säga till Nilsson-Lindelöfs mittbackskollega apropå uppspelsvarianter att ”bara ge bollen till ”Vigge” så fixar sig resten”? Brukar hans taktik vara ungefär att ”bara in och kör nu tjejer”? Nej troligtvis inte men Nilla Fischer hävdar i sin nya bok ”Jag sa inte ens hälften” (Bazar förlag) att Pia Sundhage var och gjorde exakt så här. Plus att det allra, allra första Pia gjorde (innan hon träffat tjejerna) var att strippa Fischer  ¨på kaptensbindeln utan att berätta för Fischer före lagkamraterna. Där satt Nilla på samlingen och fick 30 blickar på sig när Pia kungjorde att hon ratade henne. Jag tror man kan förlåta mycket men inte en sådan sak som att håna ens ledarskap inför alla lagkamrater. 

Jag tror på Nilla. Vi bodde grannar, dörr till dörr. Och med tunna väggar. När jag tog med hunden till jobbet vid 6, kvar över 6 på morgnarna, kolliderade ofta våra dörrar för Nilla skulle ut och ”power walka” före jobbet. Gjorde ett långt reportage om detta i DN, 2008. Jag och grannen, i gryningen! 

Pia Sundhage var min dåvarande DN-kollega Johan Esks favorit att efterträda Hamrén. Det var nog ändå tur att förbundet inte helt och hållet litade på DN och det blev Janne och inte Pia. Men vilka historier kommer nu sippra ut i podar, eller tryckas i böcker – eller har Janne varit en klok, rättvis, salomonisk förbundskapten älskad av alla i sju säsonger?  

Den där sturskheten, oviljan att kompromissa, oviljan att satsa och skola in unga talanger, utbrottet som träffade Bojan på kinden – allt det där måste väl ha satt några avtryck värda att återge?