Karaktärsmordet på en förbundskapten i fotboll del 2: Mia Törnblom och rödbetsjuicen

I förra delen skrev jag att jag hunnit halvvägs och inte ett ord om att hela startelvan fick kramp, inklusive Hedvig i målet. I första halvlek. I Kanada. Inte ett ord om den där yoga-influensern och ”mindfulness-kvinnan” som Pia Sundhage tog in som Supertränare men var amatörpsykolog. Det där hade man velat veta lite mer, skrev jag.

Det fick jag. Kanada-VM var kapitalet efter.

Mia Törnblom kom dit, ”drog ett par stories och sa vi skulle kämpa”. Nilla Fischer skriver att Törnblom alltid verkade i första hand vara där för Pia Sundhages personliga problem. Det var också därför hon flögs ned till Nederländerna 2017, akut – för att Pia låst in sig på rummet två dagar och inte kom ut. Nilla sammanfattar det med att hon och de hade andra i laget hellre hade haft en idrottspsykolog än ”ledarskapscoachen”.

Nilla berättar att det var ett totalt ohämmat, och av det medicinska teamet föreskrivet, intag av rödbetsjuice som troligtvis orsakade krampen. Hon berättar även att Pia Sundhage 2016 hotade henne med permanent petning om hon valde att stanna hemma med sin fru i Tyskland som fått missfall istället för att komma i tid till en landslagssamling.

Tänker på när Janne Andersson gick all in på att låta Nilsson-Lindelöf och hans frus eventuella förlossning vara hemlig och inte kommunicera att frånvaron var helt i ordning. Istället valde man att mörka och det blev fel och olyckligt. Men kanske ska deras överambitiösa omsorg med den enskilde spelaren och hans fru ses i ljuset av Pia Sundhages hot och noll förståelse.

Det är mycket Pia Sundhage i boken och jag häpnar över hur den här ledaren kunde lura en hel fotbollsvärld – varför vågade ingen berätta sanningen? Varför skyddade spelarna och förbundet henne till varje pris? Jag minns att all kritik rann av landslaget för att spelarna var totalt lojala med sin ledare. Något liknande skedde under Jannes tre, sista miserabla säsonger. Jag kan förstå att Janne och Pia och deras chefer skyddade varandra men ifall inte spelarna vågar påpeka brister och uppenbara systemfel utan hånade budbärarna/journalisterna – vem ska då säga sanningen? Måste allting sägas efteråt – som Nilla Fischer gör i ”Jag sa inte ens hälften”? Det är också i det ljuset Peter Gerhardssons relativa framgångar ska ses. Trots att han har betydligt sämre spelare att jobba med. I fall han hade varit förbundskapten när Sverige hade flera av världens bästa spelare 2005-2019 borde resultaten blivit mycket, mycket bättre.

Nästa kapitel handlar om en Anna av de här kvartsfigurerna som skapat problemen i svensk fotboll, han som i våras ville anställa Janne Andersson på livstid och nu sålt sig oc hen eventuell själv till en totalitär regim fotbollsprojekt – f d generalsekreteraren i SvFF Håkan Sjöstrand.