Boken om de svenska fotbollsromantikerna (och deras globala FIFA-bödlar) Del 8?

”Den sista utposten” (Mondial) är en saklig och utförlig sammanfattning (byggd på djupt emotionell och personlig grund) av 51%-procentsregeln i svensk fotboll. Dess historia och vår jävla nutid. Boken förklarar dock inte hur till exempel herrlag från Danmark, Norge, Finland, Färöarna och Island (och Tyskland), spelar internationell klubbfotboll och gör det bättre än Häcken utan att hysa majoritetsägare. Däremot är Bachner tydlig med att MFF blott vunnit två av 18 matcher i CL och har målskillnaden 6-50.  

Önskat att Bachner förklarat hur just Norge lyckats så bra i Europa med Molde och Bodö/Glimt. Förutsättningarna är identiska, fast Sverige producerar många fler fotbollsspelare. Det är där fler norrmän i Topp fem-ligorna i Europa än svenskar (plus Ödegård och Håland…). Och danskar spelar mer än dubbelt så många matcher där.

Jag tror man måste plocka det bästa ur varje nationell liga – på samma sätt som allsvenskan kunde vara en förebild ifall man plockade bort de fyra eller sex sämsta lagen. Det är de som även har lägst publiksiffror, dåliga akademier och väldigt många utländska spelare. När så Varberg Bois överges av Jocke Persson satsar de svenskt och blir toksist i serien. I fall man skapar de bästa möjliga förutsättningarna kan man också gå vidare men att som nu harva runt 30 omgångar där 10-12 matcher borde vara transportsträckor är inget som gagnar fler än fotbollsromantikerna. Kanske är det vägen mot en bättre och sundare världsfotboll: starkare ligor och mäktigare klubbar samtidigt som landslagsengagemang och dess plats minimeras. Fast just nu är utvecklingen precis i motsatt riktning: landslagen är allt på klubblagens bekostnad. Samtidigt måste det rensas upp, moraliskt och etiskt!    

Själv känner jag både frustration, uppgivenhet och en slags lågintensiv vrede vid läsningen av boken. Ungefär samma känslor som driver författaren. Hur fan kunde vi, vi supportrar, acceptera det här? Jo, författaren har indirekt svaret:  som Newcastle-supporter vet Noa Bachner allt om vad dåliga ägare betyder för en fotbollsklubb – oavsett om de har pengar eller inte. Och jag är själv fortfarande FC Barcelona-frälst, en klubb som i alla fall ägs av medlemmarna, men inte alls lika hängiven längre. Ofta rätt likgiltig, betar av två, tre gudstjänster i månaden.  

Som Expressenjournalist med hyfsad moralisk kompass berättar han också om hur fotbollen sålt sig till totalitära diktaturer. Han möter många arroganta och cyniska makthavare, bland annat Blatter. Han ger också exempel på hur SvFF understödjer ”sportwashing” samtidigt som de ger fullständigt fan i damfotboll. Fast vill man veta mer om det sistnämnda är Nilla Fischers ” Jag sa inte ens hälften” en guldgruva av citat och exempel på manlig härskarteknik mellan gubbarnas kramar. Så långt som kyssförsök på munnen verkar det dock inte ha gått – i svensk fotbollsadministration.  

Nog Bachner dissar Steve McClaren och Alan Pardew helt i onödan. Båda var duktiga managers men Newcastle var en djupt dysfunktionell klubb. På Steve Bruce-nivå. Fast på det hela taget en utmärkt bok om den globala krisen i elitfotbollen.