”Det bidde en cykel, en poliscykel”

Efter 189 landskamper och tre gånger i Världslaget sammanfattar Nilla Fischer sin enastående karriär i ”Jag sa inte ens hälften” . Det gör hon nu, utan att tveka, mycket frispråkigt. En utomordentligt bra, ärligt och avslöjande berättelse med positivt slut – idrottsbiografier brukar inte ha det. Nilla börjar på polisskolan. Den f d ”fotbollsflatans” första fråga på utbildningen är ifall de också får skjuta med andra vapen än pistol. Det är väl så ifall man är uppfödd i de vilda Göingeskogarna, i Verum, platsen där Agnetha Fältskog blev trampad på foten och allvarligt skadad av en polishäst. På sitt bröllop med Björn. 

Nilla har alltid trotsat konventionerna. Som skyttekung i Verums pojklag. Som elitfotbollspelare som tränar extra kl 6 på morgnarna och inte kedjeröker som lagkamraterna i CL-vinnande Wolfsburg. Som destruktiv mittback, som enda svenska landslagsspelare med funktionell nickteknik. Framförallt som taleskvinna för damfotbollens kamp för drägliga arbetsvillkor. Hennes brandtal på Fotbollsgalan är redan en klassiker, ofta citerad. Hon återberättar de tuffa förhandlingarna med förbundet om anständig ersättning. Det är med viss bitterhet hon konstaterar att förbundet alltid sagt en sak offentligt och handlar tvärtom när mikrofonerna är avstängda. Överallt skymtar en falskhet och ovilja att ge tjejer en rättvis möjlighet att lira boll. Men hon skriver också mycket om sina rädslor, osäkerheten och bristen på det självförtroende hon aldrig verkade sakna på fotbollsplanen. 

Med Anna Fribergs hjälp blir berättelsen mycket läsvärd. Och Nilla Fischer framstår som inte enbart som en beundransvärd mittbacksgigant utan också som en sådan polis man bara längtar efter. Ifall hon nu kan lyfta fingrarna från avtryckaren…

Ps Ifall jag ska ge en bok till en tonårstjej i behov av bra förebilder så blir det ”Jag sa inte ens hälften” (Bazar)!

Pss I dag söndag kom Caroline Seger ut som ex-landslagsspelare. Tre säsonger färre än Nilla men med fler landskamper, 240. I fredags förlorade Sverige ännu en landskamp och riskerar nu att flyttas ner till B-divisionen i Nations League. Blir det bok? 

Psss Pia Sundhage kommer här ut som en arrogant, självisk, okunnig och ledarskapsmässig katastrof. Har skrivit om det tidigare i veckan i två texter om ”Karaktärsmordet på en svensk förbundskapten”. Det var i huvudsak Pia som satte Nilla på bänken – annars hade hon också haft 240 landskamper. MEN Pia gjorde också så att Nilla karriär tog fart vid 30 år: hon satte, utan diskussion eller förberedelser Nilla som mittback. Varför ingen gjort det tidigare är märkligt för Nilla var alltför långsam som innermittfältare men som mittback var hon en av de allra bästa i världen.

Pssss Cykel i rubriken syftar på Zlatans famösa kommentar till varför Anders Svensson fick en bil av förbundet när han gjort flest herrlandskamper men Therese Sjögran som gjort fler fick ingenting. Zlatan tyckte Sjögran kunde få en cykel.