Radarparet Super Birro och Super Bosse

Det börjar med en klagotext om de ”mediala attackerna och anklagelserna”. Bosse mår jättedåligt av journalisternas ”lögner”, han ska avgå, det är presskonferens en dag för 15 år sedan.

Varför just detta är det viktigaste i Bosse Anderssons fotbollsliv förstår jag inte. Det framgår inte heller. Mer än att det kanske indirekt rättfärdigar en egen bok utan medias inblandning– av djurgårdare, om djurgårdare, för djurgårdare: ”Super Bosse – från blodröda siffror till blårandiga framgångar” (Mondial). I alla fall skriver Marcus Birro (i tredje person) att han för ett par år sedan skrev och publicerade en hyllningsdikt åt Djurgårdens sportchef. Mitt i boken, bara så där. Super Bosse blev rörd, får vi veta. Ska vi gissa att Birro publicerade ett äredikt och lovsång av Daniel Andersson i Malmö FF för ett par veckor sedan? 

Ett par sidor in står det att boken är tänkt att vara ”ett enda brutalt jävla fönster rakt in i den värld som är min”. Ok, men tvätta fönstren först. Jag minns flera skandaler och märkliga saker som inte nämns i boken. Men det är kanske inte Bosses business och det verkar ju tufft att använda svärord när det i själva verket är en mycket tillrättalagd, knattetillåten berättelse. Ibland berättar Bosse om spelet bakom kulisserna men det som är riktigt kontroversiellt lyser helt med sin frånvaro. Och han betonar med emfas att alla tränare han anställt varit jättebra och verkligen lyft Djurgården. Även de tränare Bosse rekryterare och som nästan sänkte klubben. Liksom alla supportrar – alla är jättefina, gör ett storartat jobb för Djurgården! 

Birro skriver bra, rent objektivt alltså. Som vanligt en oktav alltför högt, lite överdrivet, och ibland (liksom i hyllningsboken till AIK-legenden Per Nilsson förra året), förväxlar man då och då den porträtterade med författarens prosa. Det blir alltför mycket poetiska funderingar och existentiella djupsinnigheter á la Super Birro men det är utan tvekan vackert formulerat. Mer vackert och tufft än trovärdigt. 

Det som för mig gör boken läsvärd är, förutom Birros språk, ett par intressanta historier. Som att Buya Turay beskrivs som en synnerligen egoistisk och osympatisk spelare full av demoner och psykiska problem. Borde inte Daniel Andersson ha vetat det när han värvade honom till MFF? Och Björn Wesström i Odense där han sitter långt bak på bänken och surar.

En annan är när huvudpersonen den 15 november 2018 erbjuder tränare Özcan M. förlängning. Spelarna vill inte ha tränaren längre, styrelsen tycker han levererat en cuptitel men massor av kaos och en genant sjunde platsi serien. Då övertalar Bosse styrelsen att ändå erbjuda förlängning för Bosse håller på de principer Bosse själv formulerat. Så Özcan får erbjudandet av Bosse på ett hotellrum i Örebro men Özcan tackar överraskande och omedelbart nej. Då vet ingen att Özcans agenter lurat i honom att det väntar stora feta toppjobb runt hörnet. Jobb som inte fanns. I dag jobbar Özcan med Syrianska, som var nära att ramla ned i Division 3. Medan Super Bosse laddar för elfte säsongen i rad som sportchef i Djurgården – trots att de favorittippade behöll spelarna men endast kom fyra och åkte ur Europaspelet innan det ens börjat. Men det var säkert medias fel, det också!