Fotboll på riktigt (och deras falska profeter)

Det här är berättelsen om den mycket unge autografjägaren Curt i Degerfors. Det förlorande lagets spelare ville sällan skriva autografer men Curt vill ha den unge AIK-talangen Kurt Hamrins autograf, Men denne är försvunnen. Kanske har AIK-aren sprungit till skogs, till Kanadaskogen, tänker Curt och lämnar den konkurrerande men trygga gruppen av små autografjägare. Kanske, tänker jag, var det en genväg till järnvägsstationen?

Curt och hans block och penna ger sig i alla fall rakt in i den relativa vildmark en svensk skog fortfarande kunde symbolisera i början av 1950-talet. Han finner en grupp uppretade, diskuterande AIK-are (oklart om det är supporters eller spelare) och på en stubbe vid sidan om sitter en kavajklädd kille med huvudet tungt böjt mot marken och gråter. DET är Kurre Hamrin, en av svensk fotbolls giganter med VM-silver och flera rekord i Serie A. Curt sticker fram blocket och ber om en autograf, vilket han får och även om det inte uttryckligen står i texten kan man närmast se det som en gammaltestamentlig uppenbarelse. Den unge vilsne, gråtande förloraren i en skog som återfår sin självkänsla och tonåringen återuppstår senare som högerytter i världslaget tack vare Curt och hans autografblock. Marcus Birro och hans katolska fotbollstro hade inte kunnat beskriva det vackrare.  

”FOTBOLL. PÅ RIKTIGT.” (PUG förlag) är tjock och vackert svartvit. Fast väldigt kantig, inte som en gammaldags fotboll. Mer lik en modern lite tillrättalagd uppdaterad bibel där de troendes vittnesmål (kärleken och samhörigheten svensk fotboll skapar) blandas med helsidesbilder av anonyma anhängare. De, inklusive Curt, är supportrar, eller fans, till allsvenskan och Superettans herrklubbar 2022. En bok för soffbordet utgiven av Föreningen Svensk Elitfotboll med David Stark som redaktör. 

Det är väldigt ojämnt, trots att det huvudsakligen består av tvättade och kommenterade texter – alla supportrar skriver ungefär likadant, använder samma språk. Boken är indelad i ett par kapitel men gränserna och rubrikernas teckning i texten är svag. Försöker man skriva om ”Dramatik” så finns det naturligtvis tusentals bättre exempel än att just målet ÖIS gjorde på Sandviken i kvalet till Superettan 2022 i 71:a minuten blev avgörande. Om det är känslor som gäller här – varför ägna så mycket plats åt målgörarnas namn och inte istället beskriva känslorna mellan just 71:a minuten och slutsignalen? 

Den bärande idén är att visa att ”känslorna förenar” som Stark betonar i sin ”epilog”. Här finns naturligtvis inget hat eller något negativt, däremot säkert 100 nytagna läktarbilder utan tillstymmelse till varken bengaler eller hatiska ansiktsdrag. Alla visar känslor, allt är positivt. Jag kan tycka det är lite falskt – speciellt när man säger sig ge bilden av ”fotboll på riktigt”. Sedan kan man förstås diskutera om det inte är klubbar, identitet och känslor boken handlar om och inte just fotboll för det hade gått att sätta in alla texterna, oavkortat, i en bok om svensk ishockey, på riktigt!   

Kurres ”kråka” kallas ”namnteckning” i boken vilket å ena sidan är felaktigt (en namnteckning vidimerar juridisk medan en autograf var en sorts skriven ”selfie” med nån kändis) men å andra sidan ger mer autenticitet åt den overkliga berättelsen. Samma romantiska slutsats kan man inte dra av generalsekreteraren Mats Enquists försök till förord.

Det märks inte att han är son till en av landets främsta författare genom tiderna. Först försöker han klargöra att ”supportrar” är mycket mer innerliga än ”fans”. Varför han har behovet att ge sig in och försöka rangordna folk som älskar fotboll och utskilja bra och mindre bra relationer till en klubb förstår jag inte. Det fortsätter med att han skriver ”våra supportrar” vilket trotsar ledorden om en gemensam, förenande idé: för vilka är egentligen ”vi” –annat än Mats och de andra makthavarna i svensk fotboll? Sedan skriver han om att de andra (som då troligtvis inte är ”vi” alltså) inte ses som kunder eller besökare eller något annan modern management-beskrivning utan ”en viktig stakeholder att samarbeta med”. Om nu begrepp ärrs viktiga och avgörande – varför beskriva alla supportrar med ett utländska finansbegrepp som ytterst få supportrar känner till och än färre identifierar sig med?  

Jag tror det betyder aktieägare eller någon som har ett egenintresse men det ges ingen förklaring vilket tyder på att Mats tycker det är så självklart att elitfotbollens supporters egentligen är ”stakeholders”.

Eller är det ett sätt att smygvägen introducera ett slopande av 51%:s-regeln och en bolagisering av klubbarna? Under alla omständigheter är det sällsynt olyckligt men ger kanske en väl så sann och ”riktig” bild av den i mitt tycke falska romantiken som genomsyrar svensk fotboll anno 2023.