Två bröder Salming

Årets sportbok för 20 år sedan nu uppdaterad. Med nyutgåvan följer ett långt efterord som Ola Liljedahl gett namnet ”Två bröder”. Det drar tårar ur mig, jag tänker på storslagen, sekelgammal rysk epik. Det väldiga, det existentiella och den lilla människan.

Storebror Stig är alltid där, skyddar och tar oändligt mycket mer än en puck för den tre år yngre ständige lillebrodern Börje. Jag tänker på min egen, sju år äldre storebror och f d akutsjukvårdaren – och Färjestad. När jag var mycket yngre, men minst lika ansvarslös, stöttade Thomas mig på många olika sätt. Jag fick bland annat uppleva  Håkan Loob, han gav mig min första bil, och även spela i samma handbollslag som Mats Lusth. Han (och Eva) döpte dessutom den förstefödde till Johan och lillebrodern till Magnus… 

Jag upplever som om Börje nästan står närmare Stig än sin egen familj. Troligtvis har det mycket att göra med en svår uppväxt, utan fadern som gruvan tog och under stentuffa yttre omständigheter: ont om pengar och ett hem så perifert att du antingen var tvungen att ro över en stor sjö eller ta sparken över ifall isen bar för att nå bebodda trakter i Kirunas gränsland. Oavsett väder. 

En mentalitet som syntes i de där 200 större ärren och skadorna Börje bar och satte så djupa spår att de två ständig återvände till sin hembygd – för att jaga eller fiska. Börje Salming är stor. Jag har känslan av att han bara kommer bli större – att han i en tid med klimatförändringar och ett liv som levs allt mer bekvämt framstår han som en slags vildmarkikon, alldeles oavsett om isen ligger eller inte : tyst, bäst och samtidigt en som alltid såg enbart laget aldrig jaget. En modern och smartare Sven Dufva där på isen, med den idag ovanliga kombon hängivenhet och tystnad – det som många då tolkade som rädsla eller brist på intelligens.  

”Legenden Börje Salming” (Volante) är en väldigt fin, mycket svensk, sportbok.