I går gjorde sig damfotbollen bäst på YouTube

Det är likt en frälsningslära. Antingen har du tagit emot kärleken i ditt hjärta eller avvisat den och orkar inte se damfotboll. Jag är sympatiskt inställd, står självklart bakom deras krav på rättvisa villkor men är inte bekännande.  

För sex år sedan stod jag och frös på Gamla IP. Rosengård påstods vara favoriter men spelades ut av Barça Feminí. Likadant i går men med skillnaden att Rosengård troligtvis gör sin näst sista elitsäsong medan Azulgrana är på väg mot en ny CL-titel. Det var dessutom minus en grad och en vind så kall att det var minus sju. Jag hade tagit ned mina arktiska kängor från vinden, jag hade gått i fall Caroline Seger varit med så jag fått se henne en sista gång på planen men jag stannade hemma – och såg matchen på YouTube. I alla fall första halvlek. 

Total kross. Man får gärna skriva att Rosengård stod upp, att målvakten gjorde fantastiska räddningar men det är en del av damfotbollens narrativ. Att alla är jättebra men några bara lite bättre. Jag funderade på hur damdomare (inte jättebra) kan bli bättre och förmodligen är enda möjligheten att de dömer fler herrmatcher. Den där straffen Barça fick var patetisk. 

Jag tänker att det är svårt att vara entusiastisk för ett damlag för damfotboll handlar fortfarande om att alla är bra, och vill och kan och att den känslan är oerhört viktig. Att respektera och visa vördnad inför. Så att ifall jag tagit mig till Gamla IP i går hade jag gjort det för damfotbollen och inte för vad som på pappret skulle föreställa en spännande match mellan två av Europas bästa klubblag. 

Om tre, fyra år spelar säkert MFF mot Barça Femení på Gamla IP. Då hoppas jag stå och hoppa på ståplats. Inte enbart för att värma mig!