Svensk elittennis mår ”otroligt” illa

Sverige har fått en ny förbundskapten för Davis Cup-laget. Förr var denne lika känd som kungen. Numera går knappt ens TT i gång på det. Simon Aspelin, gammal duktig dubbelspelare (och säkert släkt med Kurt) uppmärksammas i DN och får frågan: 

”Hur mår svensk tennis just nu?

– Den mår otroligt bra. Det finns en otrolig efterfrågan på tennis från tennisskolan upp till vuxentennis. Jag vet hur hårt ledare runt om i landet jobbar. Så det finns ett otroligt engagemang och driv att jobba mot att få fram tennisspelare som spelar på den allra högsta nivån, både från näringslivet ned till tennisskolan och ute i landet. På så sätt mår svensk tennis väldigt bra. Förutsättningarna och engagemanget finns för att vi ska konkurrera på hög nivå.”

Låter ”otroligt”, inte sant? Jag bör kanske påpeka, speciellt för Aspelin själv, att Davis Cup varken är en ungdomsturnering eller breddsatsning, Det är elit. Problemet är att  ”förutsättningarna och engagemanget finns för att vi ska konkurrera på hög nivå” har funnits i 50 år och ändå har svensk tennis hela tiden backat. Elitmässigt. Här finns ett överflöd av pengar, sponsorer, tränare, tider i hall och utomhus plus en enorm tenniskultur och ändå har förbundet misslyckats så kapitalt. Man kan gott tala om en form av resurs- och talangmässigt missbruk. Där missbrukarna vårdat sig själva.

För 30-35 år sedan hade svensk tennis cirka 20-25 herrspelare rankade topp 100 i världen. Och en damspelare. 

Mikael Ymer har efter att ha dömts för dopingbrott slutat. Dragos (född och uppväxt i Rumänien) är avstängd medan han utreds för brott mot anti-korruptionsreglerna (riggade matcher). 

Nedgången började redan på 1980-talet då förbundet ratade dåvarande tränaroraklet Percy Rosberg och menade att alla skulle stanna vid baslinjen, vara högerhänta och spela med toppspinn. I mitten av 90-talet kom man på att det är bättre att odla fram stora, fysiska servkanoner och så lät man alla unga talanger utvecklas kroniska axel-och ryggskador innan de hunnit bli seniorer. Men de vann en himla massa ungdomsturneringar.  

Medan tennis blivit en om möjligt än större världssport har Svenska tennisförbundet lyckats bedriva den i särklass mest misslyckade elitverksamheten i svensk idrottshistoria. Sett till ”förutsättningarna”. Svensk elittennis mår skitdåligt. Lycka till Simon!