Bosse vs Zlatan, Konstnären vs Artisten

Det är omöjligt att minnas Bosse Larsson utan att tänka på en annan malmöit och övernaturligt bra fotbollsspelare. Fast Zlatan Ibrahimovic är så totalt annorlunda, som människa, som fotbollsmänniska. När nu ”Koungen” är död är det ingen som fortsätter den rojalistiska supporterramsan med att utbringa ett fyrfaldigt leve för den nya konungen. Den nye finns inte och kommer aldrig mer existera. Höllvikens ”finest” Marcus Rosenberg kommer nära ur ett malmöitiskt perspektiv men han saknar de internationella meriterna. Från mitten av 60-talet och 10 år framåt var Bosse Larsson landets bäste fotbollsspelare. Ove Kindvall och Inge Danielsson vann fina titlar men Bosse var utan konkurrens, bland utespelarna. Det var inte alla svenskar som förstod det. 

Bosse Larsson älskade att spela fotboll. Däremot var han inte så vild med att se fotboll eller gillade de strålkastare vars sken knappast gick att undvika. Även Zlatan älskade förstås lira boll och dribbla men ganska tidigt blev Zlatan, dribblingarna och målen viktigare än själva bollen. Hans brand, varumärke, självupptagenhet och besatthet av narcissistiska mål försvagade hans legacy på planen. Han var artisten som utan att tveka brukade både singback och playback, omgiven av alla möjliga agenter och rådgivare. Att maximera AB Zlatan och inkomsterna blev tidigt det viktigaste. Bosse struntade nästan helt i sånt. Han valde bort pengarna i Tyskland och strålkastarna i Sverige. Hans relation till fotboll kan gott liknas vid den självförbrännande konstnären som bara måste spela fotboll på sitt sätt och sedan är allt annat rätt likgiltigt. Och när fotbollen försvann, försvann Bosse. Men utan Bosse hade inte Zlatan funnits, i en stad med lägre acceptans för bollbohemer hade Zlatan bara blivit ännu en i mängden av Tony Flygare och Labinot Harbuzi.

Jag hoppas att Bert Olssons underbara bild från Stadion i början av 70-talet används som förlaga för en staty. Skit i upphandlingen, här ska en bra skulptör skapa ett malmöitisk monument för just det här ögonblicket är 100 procent ”kagig” malmömänniska. Den som ställer sig lite vid sidan av, hänger mot en hörnflagga och konstaterar vad gäller omvärlden att: ”ahvaddådå”? Det kan faktiskt vara så att det inte är ett byte som Bosse står och väntar på innan han får slå hörnan utan Bosse Larsson kan ha sprungit ut dit för att utmana motståndarna att följa efter och bli uppsnurrade, i fall de vågar. Eller så hämtar han bara andan och hade hoppats på att få låna ett bloss eller två från en rökande pressfotograf. 

Zlatan kommer nog aldrig mer bli staty. Mer än i sin egen, av höga murar och taggtråd, omgärdade trädgård. Så är det när man försöker bli älskad av alla. I själva verket är man då älskad av ingen. Bosse Larsson ställde sig aldrig in, aldrig för någon utom möjligtvis för Anita och ”Gubben”. Han som mer än någon annan påverkat vår bild av malmöiten, och som absolut inte ville var den förebilden, är död. Leve Koungen!