Mellberg blir bra Del 2 /Vem fan vill bli förbundskapten? 

Allt som krävs för att bli en framgångsrik förbundskapten är att du kan skapa ett ”vi” och en ”lagkänsla”. Antingen har du varit så pass framgångsrik spelare, eller tränare att de unga spelarna ser upp till och lyssnar till dig. Eller så har du en bra lagkapten som skapar gruppen och stärker kollektivet. En bra pedagog med en duktig analytiker vid din sida.

När bra länder med kända spelare misslyckas beror det nästan alltid på att gruppen inte varit stark utan du haft alltför många viljor och missnöjda spelare. Att vara, eller se dig själv som, relativ världsstjärna och plötsligt hamna på landslagsbänken hos en tränare som aldrig någonsin skulle få chansen att träna ditt klubblag sliter på respekten och förtroendet. 

Eftersom du bara kan träna spelarna sammanlagt ca tre utspridda veckor per år kan du inte skapa innovativa modeller eller revolutionerande taktik. Förutom när det är stora mästerskap. Det är djupt frustrerande för den f d spelare och tränare, som är van att träna och vara med gruppen tio månader om året. 

Detta är en av de orsaker som begränsar tillgången på bra landslagstränare. En annan, och viktigare, är att förbundskaptensjobbet i princip alltid är en återvändsgränd: ekonomiskt, merit- och utvecklingsmässigt.  Det är inget som hjälper ditt CV ifall du inte når stora framgångar med ett litet land. Eller vinner VM. Med några ytterst få undantag har tränare aldrig gått från att jobba med landslag till att få attraktiva klubblag. Och det finns nästan ingen som har lyckats, de senaste 50 åren. 

Sedan finns det länder där jobbet är så stort att man måste rekrytera tränare från den översta hyllan. Spanien, Italien och Tyskland är sådana länder. Argentina är ett undantag på alla sätt eftersom de tränarna sällan blir framgångsrika i europeisk klubbkultur. Oavsett hur geniala den än är. I det sammanhanget är Holland, Frankrike och framförallt England mer likt Sverige. De rekryterar gamla tränare eller de utan färska meriter som alla, mer eller mindre efteråt är döda på klubbmarknaden. Möjligtvis kan de ta fem, tio år med andra mindre landslag men på den attraktiva, välbetalda klubblagsfotbollen är de ”ex”. 

Det finns två undantag vad gäller rekryteringen: ibland söker sig yngre karriärister till posten i hopp om att bli unisont hyllade och nationella kungar. Svennis var en sådan. Olle Nordin och Erik Hamrén likadana. Laban Arnesson kan nog räknas in där. 

Därför har Sverige istället satsat på äldre gubbar utan större meriter. Som Söderberg, Lagerbäck, Åby, Tommy Svensson och Janne Andersson. 

Jag är övertygad om att huvudkandidaten var Jimmy Thelin i Elfsborg. Han drömde verkligen om att ”göra en Janne”: en etablerad men meritmässigt medioker tränare närmare 50 som peakar ett år under perfekta omständigheter och sedan tar över landslaget. Thelin är mer etablerad än Mellberg, har verkligen åstadkommit något men saknar all utländsk erfarenhet.  

I det sammanhanget blir utnämningen av Olof Mellberg logik. Han är ganska ung men ingen karriärist, han söker inte ”shineing”. Han har enorm erfarenhet av landslaget som spelare och tillbringat 10 år som spelare i världsklass. Hans tränarmeriter däremot är ytterst marginella. Han har gjort det bra i lilla BP. Det är allt, resten är misslyckanden. Fast sedan kan man, vilket förbundet gjort, se varför han misslyckades. I Helsingborg gjorde han egentligen ett oerhört bra jobb men hade otur plus en ofattbart dysfunktionell klubbledning. I Fremad Amager med ständiga ägarbyten fungerade ingenting som det borde, i BP har han skapat stora framgångar trots minimala resurser. Mellberg vet också att han har ett rykte som kolerisk och verkligen hatar medias mix av krav, tillgänglighet och dåliga sakkunskaper.  Som lite långsam, aningen förvirrad men i grunden utmärkt analytisk expert på CL-fotboll i TV slipper han bli ifrågasatt.  Tv4 Sport är en slags praktisk yrkesorientering.

Mellberg vet också att detta är chansen att ta ett litet språng i karriären. Om Sverige börjar vinna så vinner han själv. För att få chansen i en stor klubb i Sverige hade han tvingats upprepa miraklet med BP ännu en gång – trots att de bästa spelarna försvunnit och så gör efter varje säsong. Han har inte heller en stark koppling till en klubb som spelare i Sverige. Ser man på de stora klubbarna kan de inte låta bli att då och då ge gamla spelare i klubbarna chansen som tränare – nästan uteslutande med fatala konsekvenser. 

Thelin var rimligtvis före Mellberg på listan, i alla fall på den lista där Mellberg inte delade chefskapet med Tony Gustafsson. Olof och Tony är däremot en ganska attraktiv lösning för alla parter. De liknar Söderberg/Lagerbäck – duon som är landets mest framgångsrika tränarteam och hade samma blandning av karaktärerna tråkig analytiker och ”go gubbe”. Men Australien vill ju inte släppa mannen bakom landets största fotbollsframgång någonsin. Kanske gör den gode pedagogen Tony som vissa spelare gör för att förtydliga sina krav – han vägrar träna laget och kräver att få lämna?   

Oavsett hur det kommer se ut till våren: med de här förutsättningarna är Olof Mellberg en ”perfect match”.  Så länge han slipper möta media!