Brevet Astrid Lindgren aldrig svarade på, passningen jag aldrig fick av Zlatan 

Jag minns hur jag och mina bosniska kompisar hängde vid träningsplan 5, den som numera är granne med ett parkeringshus. Zlatans första A-lagssommar. Han tränade, med MFF. Vi stod bara två, tre meter ifrån, bakom staketet. Mina mycket yngre kompisar (vi hade träffats genom att jag var ordförande i katolska Celtics svenska supporterklubb) ville ha honom i DERAS nya landslag. Jag ville bara han skulle ta upp MFF i allsvenskan igen. Jag begärde inget mer, just då. 

De försökte kommunicera med Zlatan. Han förstod inget.

Astrid gjorde det, svarade på alla brev barnen skrev till henne. Men inte detta. Bakom ”De okända breven” finns den korrespondens som borde ha existerat, inte enbart i Pontus Lindh-sällskapets senaste utgivning. Den logiska slutsatsen som aldrig lösgjorde sig från fantasin. Som om fiktionen och deras mästare borde ha ett ansvar för läsningen och känslorna de skapar. Ett slags fiktionens försäkringsbolag där man kan få ersättning eller åtminstone en förklaring för det man anser fiktionen berövat en.   

Jonatan Lejon skriver till Astrid Lindgren och frågar varför hon dödade Skorpans hund? I ett öppet brev till Sveriges alla Lucior uppmanar det sicilianska helgonet dem: ”släck era ljuskronor och låt mörkerseendet synliggöra den dolda stigen bort”. En väldigt mixad zon, det där.

Jag citerar från Maria Küchens överväldigande, men korta anmälan i förra lördagens Sydsvenska. Pontus Lindh-sällskapet har postumt utgivit breven som varken blev sända eller tryckta. Plus genombrottet som aldrig skedde.

Dels Pontus eget, dels ”De okända breven”, i alla fall inte 2023. Googlar och finner få andra omnämnanden av titeln. Förutom Fredrik Ekelund/Marisols, sällskapets ordförande, som svarade i DN för exakt ett år sedan på frågan vem som får sitt genombrott år 2023 just Pontus, tack vare ”De okända breven”.  

Jag tänker hur lätt det är att luras på sociala medier. Att de flesta människor gör det. Utger sig för att vara andra än de är, skriver saker de aldrig annars skulle ha mod att säga. Men det är också därför jag och Pontus insisterade på att spela fotboll – vi lekte i hemlighet att vi var mycket bättre och yngre än vi var och att detta outsagda är något allaq vi mindre framgångsrika fotbollspelare som uthärdar ålder och krämpor har gemensamt. En tyst överenskommelse om lekens premisser.   

Jag har ännu inte läst boken men beställt den av det enda litterära sällskap jag bekänner mig till. Pontus Poeten var vän och central mittfältare. Han var även en stor, barnsligt humoristisk diktare med mycket svärta. Han älskade orden, deras valörer och bihang lika mycket som han mådde dåligt i världen. När han debuterade i Författarlandslaget (i Åmål) spelade jag bredvid, som innermittfältare, före cancern, då fötterna fortfarande fungerade. 

För oss var fotbollen både fiktion och allvar, såväl lek som idévärld. En utespelares relation till bollen är ungefär som till orden. Ibland tycker man sig behärska dem men man kan aldrig helt lita på varken orden eller bollen. Och medan man långsamt blir en allt sämre fotbollsspelare är karriären som författare på väg åt andra hållet – ifall man vågar. 

Jag har fantiserat om att skriva en fotbollsroman där jag är en självklar spelare bland verkliga stjärnor, i alla tider. Ibland målvakt, ibland frustrerande fastfrusen på bänken. Mitt tänkta genombrott som ständigt skjuts en säsong framåt. Kanske ska jag försöka skriva matcherna som brev, eller dikter istället?