Överflödets förbannelse 

Arsenal-Liverpool är en absolut klassiker, eller var. De möttes i en av mina första stora fotbollsminnen: FA-cupfinalen 1971. Sedan gick jag och några kompisar till Grusan – det kliade i fötterna av lust till fotboll. Det var en varm sommarkväll, i minnet. Såg samma lag nån gång på gamla Highbury, North Stand tio år senare – iskallt på vintern och billiga hotell med englasfönster. För att bli varm tvingades man gå på bio eller äta stark kinesmat! 

I går möttes de igen, i FA-cupen eller Ligacupen eller bara i ligan?  Det har gått inflation i matcher och mindre spännande möten så jag hoppade helt enkelt över gårdagen. Och såg NBA-basket. På skärmen. Hoppade fram och tillbaka med det jag vill se repriser på och de många reklampauserna. Sport ska streamas ett par minuter i efterhand…

Det var kul, spännande och lagidrott på en fantastisk nivå. Finesser, akrobatik, och taktiska detaljer som man inte missar. Ingen slogs, ingen höll fast i varandra, ingen kastade sig och skrek. Jo, en spelare gjorde det och han blev hånad – och utbytt. Framförallt såg jag en tonårig fransman bevisa att han kommer bli världens bästa spelare genom tiderna.